tisdag 20 februari 2024

Tejeda, nu vitare än nånsin

Ja det tar ju ett tag ibland innan skrivandet kommer igång, jag får nog återkomma till allt som hänt tidigare och börja med dagen idag helt enkelt.

Det här med att komma upp på morgonen är visst inte min grej, och att klockan är en timme mindre än hemma gör inte saken lättare. Så vanligtvis kommer jag iväg nångång mitt på förmiddagen vilket med tanke på värmen är lite onödigt sent, men jag är inte bättre helt enkelt och får ta smällen som den kommer.

Idag var det dock hyggligt svalt (i sammanhanget) men caliman har varit svår den här gången och så även idag. Nå, jag har inte astma så det är bara att köra på. Idag har varit full av velande, nya beslut och helomvändningar men det spelar inte så stor roll när man kör själv. Så vänstersvängen i Ayacata blev höger istället och fikan på Casa Melo blev ovanligt lång istället för skippad. Det är fullt med cyklister här nu så man får dela bord lite huller om buller och jag hann prata med både österrikare och tyska motorcyklister innan vidare färd uppåt. Förbi Roque Nublo upp mot toppen, men eftersom toppen (Pico de las nieves) är en trist återvändsgränd så åkte jag inte dit utan utför, ned på norrsidan och ner mot Vega de San Mateo. Vägen dit är fantastiskt och kantad av eucalyptus, men när jag sett tillräckligt många av dem så vände jag, lite ovanför stan, uppåt igen till Cruz Tejeda, och därifrån mot Nublo igen men ångrade mig, vände och körde till Tejeda istället och inhandlade några mazapan att ta med hem. Blev en lustig kostym för hemfärden, fodrad med mandelkaka, men vad gör man inte..

Och apropå rubriken ja, stan fick ju för några år sedan utmärkelsen "Uno de los pueblos más bonitos de España", och sen dess har det verkligen städats och fejats, nu när ännu fler turister vill titta på den vackraste byn. Fasaderna längs "high-street" är kritvita och staketen nya och fina, parkeringarna är betydligt större och gatstenen märkbart slätare. Men hundra meter bort är det sig mer likt, lite ruralt, helt enkelt. Duger gott om man frågar mig. 

Imorrn är sista cykeldagen och jag har tagit ledigt dagen till ära. Det borde kunna bli nåt trevligt av. God natt!

Fin dörr, i krokarna av Cueva Grande



Bakdatering med besked - april 2023

 Hej igen!

Nog för jag bakdaterat förr, men det här blir värsta nånsin, med råge. Delvis har jag varit här nästan tre veckor nu i februari (2024), men jag var även här i april förra året. Utan ett ord, inte en bild. Dåligt. Jag som hade så trevligt. 

Så jag lämnar det här inlägget lite tomt nu, för att fylla på med lite småsaker från 2023, sen. 

Nu ska jag snabbt hoppa nästan ett år framåt, till nästa inlägg. Hopp! 

tisdag 10 januari 2017

Ajöken fröken, Tejeda

Som en värdig avslutning på tre och en halv vecka här så körde jag upp till Tejeda idag, stillsam start med hänsyn till mitt knä som pipit lite på sistone, men sen med hyfsad stil upp, och denna gång via Roque Bentgaya som alltså är en av monoliterna på topparna här.


Roque Bentayga på avstånd, med mandelblom i förgrund

Olik sig lite närmare
Vackert mot toppen
Jag har inte varit i närkontakt tidigare eftersom vägarna varit så olockande men senaste åren och särskilt kanske sen Tejeda blev utnämnd till en av Spaniens vackraste städer så har den saken precis som många andra i närheten blivit uppstyrda.
Så nu har jag kört hela vägen upp till klumpen och insett att det finns ett museum däruppe och att folk som vandrar eller åker bil också åker upp dit.
Nåja, sen dess blev det en glasspaus i min favoritby och sen retur, tvätt av cykel, middag med mamma i purtan och nu just slängt ihop lite bagage, hängt upp lite tvätt och gjort lite ditten datten inför hemresan imorgon som börjar nångång på förmiddagen dock utan arla morgonstund. Sen väntar återacklimatisering till jobb och allt möjligt på hemmaplan, men som jag sa till min cafékille på toppen i Ayacata som i stundens allvar tom bjöd på dagens kaffekopp, como sabes, voy a volver, como siempre, volveo otra vez. Tan pronto como puedo.
Jag kommer tillbaka, och så fort jag kan. Hasta la próxima.







..och häftig molnbank över Atlanten därborta

Tejeda, min favvo.

Ja, det finns på skylt också. Vackraste. ("en av dem.." pff. )


Vackraste.
Igår stolpade jag o mamsen upp till korset
här ovanför, mot Veneguera

Därifrån är väldigt tjusig utsikt över byn.

Ikväll, avskedsmiddag i hamnen.

söndag 8 januari 2017

Motvind

Jag tror inte jag orkar skriva så mycket, det är inte en jättespännande runda heller jag kört idag utan gissningsvis en av de mest vanligt körda här på ön, och min mest noterbara upplevelse från idag var väl att det blåste nåt så förbannat, och nästan bara åt fel håll.



Fin utsikt från första toppen lite ovanför indianbyn.
Disigt värre är det.

Där har byggts upp utkik på sistone, och därför stannar folk
En bit ner bor det dromedarer
Uppåt igen, det vita husklustret är Fataga, där fikade jag
Hemifrån och ned till kusten fick jag trampa på ordentligt för att komma framåt ens, trots nedförsbacken, och sen fortsatte det så, i uppförs- som nedförsbacke, ihållande eller stötvisa stombyar, i princip tills jag kom upp ovanför Fataga.
Där blev det mer omväxlande och även en del medvind, men då hade orken redan trutit och ena knät börjat klaga rätt ljudligt så det var inte enbart glada miner. Solen har iofs skinit hela dagen och rundan som sådan är både fin och bra, men vinden var väl kanske lite väl påträngande och i den bor dessutom en massa elak sand just nu, det som kallas calima här eller mer känt som siroccovind - alltså full med irriterande sandstoft, med vänlig hälsning från Afrika.
Hursomhelst, några stopp extra för blidkning av ont knä krävdes för att komma hem idag men annars var det egentligen en god tur som avslutades lite innan solen gick ner för ovanlighetens skull, och det är alltid skönt. Dessutom börjar mandelträden blomma på allvar nu i bergen och det är ju fånigt vackert och blidkar de mest sura av miner, och som bonus intogs middagen på restaurangen här nedanför, för nu har jag fått sällskap av mamma och då får man ju faktiskt skoja till det lite. Hejsvejs!










Och i bergen blommar mandelträden, mmmm


Caliman är grymt jobbig att andas i, men blir fina
bilder på silhuetterna i bergen
Dagens tur, ganska precis 10 mil och 2560 hm

fredag 6 januari 2017

Topptur

Nu har det gått några dagar men det har inte hänt så mycket sen sist, en kustspaning till Playa del Inglés eller egentligen en bra bit ovanför i tisdags, och i onsdags på gående fot ner till playan, dock utan bad.


Annorlunda natur här på höjderna





Känns mer som hemma, eller en vinodling i Italien
Nu på norrsidan av ön
Samma toppar men från annat håll :) Bentayga tronar i mitten
Klart idag, där är Las Palmas och La Isleta
Roque Nublo passerade jag på vägen upp, nu i fjärran
Strålande utsikt över mitten av ön
Och plötsligt känns vulkanen nära
Igår kände jag mig lite piggare och ökade tom takten upp till Ayacata vilket gick riktigt bra och belönades med en kaffe på standardfiket innan hemfärd. Mer ville jag inte göra eftersom prognosen sa regn både här och där på ön, och strax efter hemkomst kom mycket riktigt skuren. Det satte kanske p för min torklina på taket men det finns nästan inget gossigare än att komma hem efter en bra cykeltur och sen få titta ut på regnet som man missade. Dubbel glädje.
Så idag, efter ett halvt julspel i kyrkan igår kväll framfört av lokala intresseklubben (halva var ungefär vad jag pallade, Vår Teater var aldrig riktigt min grej) var jag väl hyfsat utvilad för en lite längre tur.
Först tänkte jag Moya men då ska man ha gott om tid och det hade jag inte, men jag kör uppåt så får vi se tänkte jag.
Uppe i Ayacata hade jag fortfarande inte bestämt mig men efter lite överläggning med mig själv och genomgång av alternativen i huvudet så fortsatte färden uppåt. För dryga två mil uppförsbacke som det är från Mogán till Ayacata kan ju inte räcka.
Så till topps.. - nå, jag skippar i princip alltid absoluta toppen Pico de las Nieves eftersom det är en återvändsgränd, men högt nog kommer man även utan topp om man fortsätter uppåt efter Ayacata och sen tar vänster och kör norrsidan bort till Cruz de Tejeda. Då får man nästan en mil till av uppförsbacke innan det avtar och väl uppe - förutom en dos rejält kylande skugga och ruskigt dålig väg, även en helt annan bild av ön eftersom naturen är helt annorlunda och norrsidan generellt är väldigt olik den södra. Fascinerande.
Nåja, planen var att ta en liten paus i Cruz de Tejeda men solplatserna var fullsatta så jag sneglade på flaskorna och tänkte skitsamma, jag klarar mig till Artenara. För under den vansinnigt skumpiga färden som bjudits på baksidan av berget hade jag bestämt mig för att köra mot nästa topp genom skogen istället för att köra närmaste vägen ner och hem. Den vägen har jag inte kört på flera år eftersom jag vet att den är dålig, men den kan knappast vara värre än det jag just kört resonerade jag och det var som sagt länge sen, så det kändes lockande ändå.
För det är ju så det funkar; när man kört något riktigt brant så känns brant inte lika brant längre, och skumpigt lyder precis samma regel. Så efter ett pitstop hos den lilla välsignade kuren - den sista i raden och enda som inte sålde hemslöjd utan hade både bananer och dadlar förutom lokalproducerad ost och annat gott som dock passar lite sämre som cykelsnacks, fortsatte färden uppåt igen mot Pinos de Galdár och ut i lavalämningarna ovanför Artenara.
Jag tänker inte ens försöka beskriva och bilderna gör heller inte verkligheten rättvisa, man måste köra här själv om man ska förstå, men så mycket kan jag säga att vägen är besvärligt knagglig, och skippar man den så missar man nåt. Jag fick i alla fall en påminnelse varför jag älskar den här ön.
Dessutom, när knaggligheten tar slut så tar motorvägen över, dvs den är bred och slät och alldeles alldeles fantastisk att susa fram på, hela vägen ner till Artenara. Och där belönas man ännu mer, med vägen till Tejeda som jag ju utnämnt till bästa på ön flera gånger om.
I Tejeda stannade jag bara på bensinmacksbutiken igen, nu när den finns och är så nybyggd och fin, fyllde på lite flaskor och satte av hemåt för nu började det bli bråttom, mörkret är mörkt här.
Det var precis så jag nästan hann, men det var lite gnetigt utom sista nedförsbacken som gick utav hoppsan, för då först fick jag medvind, så det stod härliga till dessutom. Annars har det blåst konstant åt fel håll i princip hela dagen så nu måste jag sova. Slänger in lite bilder på slutet från tidigare dagar. Adiós!








..och långt ifrån palmer och playa

Skarpögda ser vägen mot Artenara, vägen går som en
ryggrad längs hela sidan av berget




Luftigt på höjderna och klart idag.
Knögglet på horisonten heter Teneriffa

Artenara passerades snabbt

..och Tejeda likaså.


Man ville ju hem innan plumset.
Gick nästan.
Dagens tur - drygt 10 mil och 2700 hm
Samma, lite inzoomad
Tisdag, hem från sydspetsen

Blåsigt och snyggt

Onsdag: nyfunnen vän!
Hittades på promenaden.

Tog lite paus från cykelskor.


Hälsning från hamnen, Purtan eller Puerto de Mogán


Torsdag, axade till Ayacata men på hemväg gjordes ett fotostopp.
Det vita klustret där borta i mitten är där jag bor.

Torsdag kväll. Månadens kulturella insats, kanske
inte går till historien men ändå.

måndag 2 januari 2017

Vott nytt år


Så oerhört fyndigt men man har ju som bekant inte roligare än man gör sig, och då syftar jag på rubriken, - förklaring kommer för den som inte fattat galoppen redan nu.
Tillbakablick från vägen jag nyss kört upp via


Samma tillbakablick, nyss passerat Azulejos
El Hoyo
Vem ska sitta här månntro?
En fin elstation bara
Ståfika i San Nicolás
Eftersom jag var som en död sill igår togs 2017 års första runda idag, nu stärkt av en rejäl vila tyckte jag det var dags för en långtur och varför inte då till San Nicolás och Artenara, då får man ju dessutom Tejeda på köpet och det är ingen dålig deal.


Så lagom till lunch eftersom jag verkar omöjlig att jagas iväg tidigare rullades det iväg uppför uppför tills vägen inte går mer uppför, utan bryter av med en skarp sväng och vänder kraftigt utför istället, och rejält långt dessutom. Det är en riktig jävelbacke att ta åt andra hållet för övrigt.


Men utför går det lätt, lite bumpigt och kräver en viss bromskraft men annars bara att rulla på. Inte för långt bara om man kör efter mitt recept, som är att vika av till El Hoyo istället för att fortsätta framåt hela vägen ner.


El Hoyo är den lilla byn ovanför San Nicolás igenom vilken ”den gamla vägen” går, en liten avkrok som jag är väldigt förtjust i att köra igenom. Det är väldigt kanariskt och välskött, det händer nog inte så mycket men det är fint bara, jag kan aldrig låta bli att stanna och fota allt möjligt som jag bara gillar, som en elstation, eller några stolar som står uppställda längs vägen. Jag kan liksom se hur gamlingarna som troligtvis bott i samma hus i hela sitt liv sätter sig där för att vila benen lite och se om det kanske ska passera något spännande idag.


När man passerat denna genuina idyll är man i San Nicolás och som motsats till allt det genuina och pittoreska jag just passerat så blev lunchen en stå/hukvariant utanför Spar; en drickjoghurt och en banan senare fortsatte färden mot bergen.


Och någonstans här hade jag fått feeling för att klättra lite mer än vad originalidén sa, även om vägen till Artenara knappast lämnar någon oberörd den heller, men när avtagsvägen mot Carrizal dök upp så tryckte jag i en tyngre växel och trampade ett par tag för att få en flygande start, eller kanske som ett avsked till allt annat än den lättaste växeln för en bra bit framöver. För infarten till klättringen mot Carrizal kräver mer eller mindre omgående att lättaste växeln åker i, och sen har man inte mycket för att byta den, annat än för väldigt korta tag i så fall, men egentligen tills man nått hela vägen upp.


Den här lilla backen som förutom att benämnas utifrån de bynamn man passerar, där Carrizal är den största, går under namnet Tårarnas dal eller på utrikiska Valley of the Tears (VOTT) och är vida känd i cyklistsammanhang - utan tvekan den mest ökända på ön, trots att det finns minst en annan lika trilsk.


En dryg mil rakt igenom bergen med delar som är så branta att man lyfter med framhjulet om man inte kompenserar ordentligt, lämpligtvis genom att stå och trampa längre bitar.


Vid nåt tillfälle regnade det dock när jag körde här och det var inte så coolt, för då gick det inte att stå upp heller, eftersom bakdäcket då bara slirade i den getskit och allmänna lantgegga som smort vägen snorhal, som bonus på lutningen som är uppe i modiga 25% på sina ställen.


Men idag i sol och jag tror även gynnsam vind, så var den på sin höjd gnetig. Alltså det är ju brant, men de korta hårnålarna gör det cyklingsbart och faktiskt inte den värsta backen jag kört, man behöver t ex inte kliva av någonstans och då är det ju körbart.


Det var länge sen sist och jag lät det ta sin tid - att ha bråttom i den här backen ska jag nog ha betalt för, men kul ändå med ett återseende. Nu kan det få vänta ett tag.


Väl uppe slog vinden till som ett brännbollsträ och jag fick gömma mig bakom ett hus för att få på alla överdragskläder och sen använda de sista krafterna för att hålla stenhårt i styret för att inte köra av vägen, men när Ayacata började närma sig så hade värsta stormen avtagit och sista biten ner gick lika lätt som vanligt även om det faktiskt är några korta uppförsbackar utspridda i all utförsåkning.


Så Artenara är alltså kvar att köra, vi får se vilken dag det blir, det här var i alla fall en värdig start på nya cykelåret. So long!














Och så vidare, in i bergen

Här är det korta svängar som gäller.
Brant.

En bra bit upp i bergen längs Carrizal-vägen
Långt därnere går vägen jag annars skulle tagit

Bergigt värre, välbekanta toppar i fjärran

Här är man kanske halvvägs, väldigt vackert här

Här är Carrizal, svårt att bo vackrare

..men vägen dit är lite avskräckande

Här börjar man närma sig toppen, fin utsikt har man då

Och lite lustiga bergsformationer

Långt därborta syns Roque Nublo

En tillbakablick igen, vägen skär rakt igenom kedjan
i en halv oändlighet


Uppe! Då kan man gott unna sig ett leende

Topp-pinnen, mest för vandrare iofs


Sen är det bara sista biten kvar, lite bortanför den skuggiga delen
till höger så kan man börja sikta på Ayacata, nästan hemma ;)
Saxat från nätet - sötnosens höjdkurva

Dagens tur, knappt 8 mil men drygt 2400 hm