 |
| På väg mot San Nicolas |
 |
| Här kände vi oss fortfarande starka (som synes) efter en macka och upptining i solen |
 |
| Redan innan brantbacken börjar så är det rätt.. brant! |
 |
| Fina slingror upp från San Nicolas |
 |
| Här en gutt-bak, men framförallt - pinne nr 28! För den som minns, har den varit med förr |
 |
| Molnigare än vanligt |
Nåja, planen var att vi skulle gemensamt till San Nicolas, där Matti skulle vända och jag skulle fortsätta uppåt till Artenara och över Tejeda hem. En stadig tur, med andra ord, och förutsatt hyfsat väder.
Redan på toppen innan nedförsbacken tar över mot San Nicolas såg det lite tveksamt ut för min tur, molnen hopade sig och det blåste rätt friskt på sina ställen. Men vi fortsatte nedåt och jag kunde ju alltid ta samma väg tillbaka igen jag med.
En fika senare, där solen värmt upp oss lite bestämde jag mig att vädret ändå dög och vi vinkade av varann för vidare färd.
Efter någon kilometer fick jag påhäng av en liten norrgutt som sa sig ha samma mål som jag, åtminstone fram till Ayacata, men när jag frågade om han hört talas om Tårarnas dal så framgick det att det var just den han skulle köra, och då kunde jag ju peka honom i rätt riktning när jag fortsatte mot Artenara.
För oinvigda så är Tårarnas dal, eller "Valley of the Tears" (VOTT) en ökänd klättring här på ön, för den är seg som kola och dessutom skapligt brant nästan rakt igenom, dvs i närmare en mil.
Vid avtagsvägen där jag pekade gutten upp brant till höger, så insåg jag att min egen väg mot Artenara såg väldigt molnig och blöt ut, och bestämde mig hastigt och lustigt för att ta höger jag med.
Sagt och gjort, här skulle det bli äventyr – den här vägen har jag sagt att jag ska köra men hittills bara tagit åt andra hållet, dvs väldigt brant utför.
Så nu blev det klättring, gutten stampade på lite och for iväg, men jag tog mitt vanliga tempo. Hade inte bråttom tänkte jag, och det är en bra bit upp.
Backen var brant och sannerligen jobbig, men inte riktigt så illa som jag hade trott, även om det var lite gnetigt ibland och vänster knä klagade aningen missnöjt.
Två tredjedelar upp ungefär så började det regna. Redan innan hade det kommit några stänk men inte värre än att det kändes svalkande och lite skönt till och med, däremot hindrade det mig från att stå och trampa riktigt som jag ville - vägen blir rätt hal rätt kvickt i den lutningen. Nå, det var bara att sitta ner och trampa på.
Regnet blev dock lite störande när det tilltog - kändes ju onödigt att det skulle komma just idag. Men väl i färd så är det ju bara att fortsätta, och så småningom flackade backen ut och jag kände igen toppsvängarna. Uppe! Hurra!
Skönt! Trodde jag. För väl i passet ovanför Ayacata blev plötsligt regnet svinkallt, och blåsten tilltog. Det kändes näsan som hagelstorm vilket jag inte riktigt vet om det skulle kunna ha varit, men varannan kurva var hur som helst en plåga eftersom det verkade rinna ner kalluft från baksidan av berget, och hela vägen ner var en riktig grisfest, iskallt och hemsk, vilket förtog det hela litegrann.
Men nu såhär hemma i soffan efter en skåll-dusch, middag och en film så känns allt ganska bra igen.
Så nu var den turen avklarad, lite har jag allt nojat för att ta mig an den men så hemskt var det ju inte. Nu vill jag ta en annan erkänt vidrig backe, från Doctoral och upp ska det visst finnas en. Men det får bli en annan dag, nu är det läggdags.
Gonatt!
 |
| Vägen där nere var den jag hade tänkt att ta idag, upp mot Artenara |
 |
| Här har man kommit en bra bit. Man får fota snabbt, för i varje krök kommer en brant |
 |
| Fint litet ställe mitt i bergen |
 |
| Tjockt med moln var det här, kallt och blött. Bu. |
 |
| Men än frös jag inte. Tvärt om. Ser nästan lite ansträngd ut va? |
 |
| Nu är jag faktiskt uppe! Ha! |
 |
| I passet ovan Ayacata verkade det bli en skön nedfärd. Sen kom isregnet. Fy fasen. |
 |
| Dagens tur |
 |
| Jobbig |
