Vott nytt år

Så oerhört fyndigt men man har ju som bekant inte roligare än man gör sig, och då syftar jag på rubriken, - förklaring kommer för den som inte fattat galoppen redan nu.

Tillbakablick från vägen jag nyss kört upp via

Samma tillbakablick, nyss passerat Azulejos

El Hoyo

Vem ska sitta här månntro?

En fin elstation bara

Ståfika i San Nicolás

Eftersom jag var som en död sill igår togs 2017 års första runda idag, nu stärkt av en rejäl vila tyckte jag det var dags för en långtur och varför inte då till San Nicolás och Artenara, då får man ju dessutom Tejeda på köpet och det är ingen dålig deal.

Så lagom till lunch eftersom jag verkar omöjlig att jagas iväg tidigare rullades det iväg uppför uppför tills vägen inte går mer uppför, utan bryter av med en skarp sväng och vänder kraftigt utför istället, och rejält långt dessutom. Det är en riktig jävelbacke att ta åt andra hållet för övrigt.

Men utför går det lätt, lite bumpigt och kräver en viss bromskraft men annars bara att rulla på. Inte för långt bara om man kör efter mitt recept, som är att vika av till El Hoyo istället för att fortsätta framåt hela vägen ner.

El Hoyo är den lilla byn ovanför San Nicolás igenom vilken ”den gamla vägen” går, en liten avkrok som jag är väldigt förtjust i att köra igenom. Det är väldigt kanariskt och välskött, det händer nog inte så mycket men det är fint bara, jag kan aldrig låta bli att stanna och fota allt möjligt som jag bara gillar, som en elstation, eller några stolar som står uppställda längs vägen. Jag kan liksom se hur gamlingarna som troligtvis bott i samma hus i hela sitt liv sätter sig där för att vila benen lite och se om det kanske ska passera något spännande idag.

När man passerat denna genuina idyll är man i San Nicolás och som motsats till allt det genuina och pittoreska jag just passerat så blev lunchen en stå/hukvariant utanför Spar; en drickjoghurt och en banan senare fortsatte färden mot bergen.

Och någonstans här hade jag fått feeling för att klättra lite mer än vad originalidén sa, även om vägen till Artenara knappast lämnar någon oberörd den heller, men när avtagsvägen mot Carrizal dök upp så tryckte jag i en tyngre växel och trampade ett par tag för att få en flygande start, eller kanske som ett avsked till allt annat än den lättaste växeln för en bra bit framöver. För infarten till klättringen mot Carrizal kräver mer eller mindre omgående att lättaste växeln åker i, och sen har man inte mycket för att byta den, annat än för väldigt korta tag i så fall, men egentligen tills man nått hela vägen upp.

Den här lilla backen som förutom att benämnas utifrån de bynamn man passerar, där Carrizal är den största, går under namnet Tårarnas dal eller på utrikiska Valley of the Tears (VOTT) och är vida känd i cyklistsammanhang - utan tvekan den mest ökända på ön, trots att det finns minst en annan lika trilsk.

En dryg mil rakt igenom bergen med delar som är så branta att man lyfter med framhjulet om man inte kompenserar ordentligt, lämpligtvis genom att stå och trampa längre bitar.

Vid nåt tillfälle regnade det dock när jag körde här och det var inte så coolt, för då gick det inte att stå upp heller, eftersom bakdäcket då bara slirade i den getskit och allmänna lantgegga som smort vägen snorhal, som bonus på lutningen som är uppe i modiga 25% på sina ställen.

Men idag i sol och jag tror även gynnsam vind, så var den på sin höjd gnetig. Alltså det är ju brant, men de korta hårnålarna gör det cyklingsbart och faktiskt inte den värsta backen jag kört, man behöver t ex inte kliva av någonstans och då är det ju körbart.

Det var länge sen sist och jag lät det ta sin tid - att ha bråttom i den här backen ska jag nog ha betalt för, men kul ändå med ett återseende. Nu kan det få vänta ett tag.

Väl uppe slog vinden till som ett brännbollsträ och jag fick gömma mig bakom ett hus för att få på alla överdragskläder och sen använda de sista krafterna för att hålla stenhårt i styret för att inte köra av vägen, men när Ayacata började närma sig så hade värsta stormen avtagit och sista biten ner gick lika lätt som vanligt även om det faktiskt är några korta uppförsbackar utspridda i all utförsåkning.

Så Artenara är alltså kvar att köra, vi får se vilken dag det blir, det här var i alla fall en värdig start på nya cykelåret. So long!