Sista inlägget, för den här gången.

Jaha, och nu har vi snart varit hemma en vecka redan. Otroligt. Allt känns så avlägset redan, fast solbrännan inte ens falnat. Vi har återgått till jobb, lägenheter och normala liv, träffat familj och vänner.. och insett att det inte är så pjåkigt hemma heller.

Från baddagen i Maspalomas.
Nej. Cykel på stranden är FEL.

I Tauro är det lite mindre lyx som bjuds

..men den sötaste cafékatten istället.

Från Tejedaturen - sista cykelturen.
"Turden" berättar att man är på god väg. :)

Men visst längtar vi tillbaks. Inte precis just nu kanske, men sen. Om ett litet tag.
Kanske om våra vänner på ön klämmer till med sitt bröllop, (och vi blir bjudna) att vi måste återvända i förtid, men annars blir det väl framåt vintern igen, när det inte är lika roligt här längre.

Fram till dess ska jag gosa runt i fina minnen och i allt som är bra med att vara hemma. Och sätta igång cyklingen såklart, om vädret håller. Verkar lite osäkert just nu, tycker det är kallt.

Jag har i alla fall bokat in mig och landsvägscyklarna på bike-fit, och ska fortsätta jobba med knäna så de hittar tillbaka till sin ursprungsform, dvs utan ont i sig. För sånt kan man ju inte gå och dras med - i maj är det dags för Italien igen med Margit Cykel, och de som varit med vet att onda knän göre sig icke besvär där. Fullpepprat med utmaningar, branta berg och långa backar, och jag längtar redan.  

Den som vill hänger med på färden - resorna är nästan fullbokade men någon plats kan finnas kvar, kolla med Mats. Och de som inte orkar trampa själva kan alltid hänga med på bloggen istället, bicilovere.blogspot.it.  



Våra sista dagar på ön bjöd på finväder, trevliga middagar, tråkiga farväl, en hel del bad och cykel, det sista tyvärr på egen hand. Mattis knän var obevekliga. 

Min sista tur bar som sagt upp till Tejeda, och vidare till Artenara där jag stannade för lunch. Det sved att Matti inte var med, men jäklar vad den vägen är fin. Öns finaste, har jag bestämt. Alla som får möjligheten måste testa, helst i eftermiddagssol, att köra från Artenara mot Tejeda. Helt galet.

Den här bloggen slumrar nog ett tag nu, men förhoppningsvis vaknar den igen när kylan kommer. För då vill jag tillbaks. Till dess; saludos, och vi ses på stockholmsvägarna!

/fia

Och så i passet - fri sikt till Teide!

Vägen till Tejeda ligger varmt om hjärtat.
Jag fotar allt. Flera gånger.

I Tejeda togs en muffinpaus med utsikt. Fibermuffin!
Mums - efter 2,5 timme cykel. Utan cykel... nja. (testat)

Tejeda lite ovanifrån

Här hade de fått en ny utkiksplats med nån grej på.
Avenida de los almendros. Jo jag tackar. 

Den här vägen går upp till Cruz de Tejeda. SJUKT seg.
Det står 12% men jag undrar jag.. måste vara mer. 

Jag tog hur som helst enkla vägen istället, mot Artenara.
Såå fin. 

Den här plåtgubben kan iaf inte klaga på utsikten

Hemväg. Vände mig om, och blickade mot Ayacata.
Nu ses vi inte på ett tag. Snyft, hej då.
Och laga vägen föri h*vete.

Hej då Peppes bil, uppfarten och utsikten hemifrån

Hej då fina vänner

Hej då mindre fina vardagsrummet

Hej då finaste goaste grannkatt

Hej d.. Nää. Den här tar jag allt med mig hem.
Adiós!

Vackert vemod

Jag hann återse Tejeda en gång till, och innan dess flera turer till Soria och lite annat. Det får jag skriva om en annan gång, nu sitter vi på flygplatsen, på väg hem. Tre månader drygt har gått så fort så fort. Vi tröstar oss med att det finns bra saker hemma också, och att ön ligger kvar. Det får bli retur igen, helt enkelt.

Un abrazo, hasta luego.

Tejeda

Kristallklart. Och blåsigt!

Om det var dimma sist så var det sannerligen motsatsen igår. Enligt eltiempo.es som är min ledsagare och hjälpreda här på ön när det kommer till väder och oväder så skulle sikten vara 10 km, men jag vågar garantera det femdubbla. 

Var visst stora gå-dagen, lämmeltåg längs kusten

Gå? När man kan cykla? 

Nu lämnar vi kusten och siktar på bergen

Just de här två ställena, närmare bestämt
(nej, inte kyrkogården, de andra)

På vägen upp passerar man "indianstället", en
urinvånare-turistattraktion som jag missat. 

Här står hövdingen själv i ur och skur. Ugh.

Nyss nämnda vädersajt fick mig, trots den grymt fina morgonen att avstå en topptur med nedslag på norrsidan, då det skulle komma minimalt men ändock stänk framåt lunchtid i flera av orterna där. Annars har jag stor lust att ta en sväng norrut men det måste vara garanterat fint väder, minsta lilla skur eller för hård vind kan få rätt bistra konsekvenser 2000 meter upp. 

Så det blev den turen jag hade tänkt från början; kustvägen till Playa Inglés och upp Fataga över San Bartolome till Cruz Grande och Ayacata, där man har 2,5 mil hem, nästan bara nedför. 4,5 timmar hade jag estimerat men det tog lite längre. Anledningen stavas vind. Hård och seg och rakt åt fel håll. 

I början gick det dock vägen, som en dans faktiskt då jag hade sällskap av ett par belgare första biten, och när de svängde upp mot Soria gick sista backarna till Inglés av bara farten. Så i San Fernando var jag i god tid enligt schema, stannade för en stretch och drickapåfyllning, lunch hade jag planerat i Bartan. 

Upp igen och iväg, men nästan direkt kändes benen lite sega och vägen brantare än jag ville minnas. Nåja. Det är bara att växla ner och paddla på. Rädd om de sargade knäna är det inte tal om att stå och bända nu, bara för att öka farten, när hela dagen ändå finns tillgänglig. 

Trots lättaste växeln i en backe som knappast kan kallas brant (här) så kändes det hemskt jobbigt och slitsamt. Måste vara en sån dag, tänkte jag. Men efter första platån började jag misstänka att vinden kanske spelat in redan från början, för där uppe blev den uppenbar och starkt påträngande. 

Då kom jag att tänka på att nyss nämnda eltiempo varnat för hårda vindar på flera ställen, men inte hade jag tänkt att de skulle vara så långt ner i bergen! De var de, och vägen till Fataga blev gräsligt seg och jag var tvungen att ta lunchpausen där istället - jag var slut och less och hade ont i ryggen långt innan byn äntligen dök upp. 

Men en ostmacka och en kaffe kan skaka liv i även de ledsnaste ben, så en stund senare passerade jag Bartan - på ovansidan eftersom jag ville återbesöka den lilla "knäppen" som man var tvungen att ta förra året för att komma vidare söderut, då en minimal snutt av vägen var avstängd i en halv evighet. Några minns min konspirationsteori. Den var lika brant som sist och kändes bra att ta nedåt. 

Glad i hågen siktade jag på Cruz Grande, för att lika snabbt bli oglad i densamme, för nu kom stormbyar farande längs berget, och plötsligt var jag tvungen att hoppa av cykeln och ta spjärn, med benen brett isär för att inte blåsa omkull stillastående. Vafan. Hur cyklar man i det här?!! Kommer jag ens hem? 

Men några vingliga serpor senare så lugnade byarna ner sig och jag fick komma upp till toppen. Sen tog det ovanligt lång tid innan jag äntligen nådde Ayacata och det är sällan jag varit så glad att se den skylten. Den här turen var en riktigt jobbig en. 

Man vet aldrig riktigt vad som kommer hända när man kör i berg, det har jag sagt förr och fick anledning konstatera igen. 

Ner gick det i alla fall bra utan överraskningar och inte för kallt, och en rask dusch direkt efter hemkomst var vi på väg till "första juicehaket" som även heter Las Cañadas för middag. I bil, tack och lov, med våra lokalvänner här. Trevligt och gott, och en bra avslutning på dagen. 

För er som undrar var Matti håller hus så har han ont i knäna och har pausat cyklingen ett tag, men vi hoppas att han får vara med igen snart han med.

Fin utsikt från första platån

Som heter så här, knappt 500 möh

Där går det utför ett tag. I mitten låångt bort
syns Risco Blancos vita klippa

En fin kaktus bara

Äntligen Fataga!

Ja, flaggorna smattrar åt HELT fel håll.
Med besked.

Bättre att stanna och fika

På väg uppåt, slingrigt och grant

Här ser man ända bort till Vecindario!

Och en bit till upp ser man Santa Lucias vita hus

San Bartolomé. Vilken skillnad från förra inlägget!

Cruz Grande, äntligen!
Och fortfarande strålande sol

Fina vägen hem

I brist på Matti fick jag fota spökplumpen

Santa Lucía

..hade jag längtat länge efter att återse! Och särskilt egentligen vägen därifrån, som är så rolig och fin, böljande längs med berget som en berg- och dalbana för barn. 

San Bartolomé, sett nedifrån denna gång.
Dimmigt uppåt..

Burr.
Så här ska inte vägen mot Santa Lucia se ut.

Lite klarnade det när jag närmade mig..

..men ack så grått bland bergen. 

Och igår var det alltså dags. Turen blev dock inte riktigt den ljusklara hägring som jag hade drömt om, redan morgonen var relativt molnig och väderprognosen sa moln hela dagen, men solen värmde och vägen upp till Ayacata var riktigt behaglig. Jag vill ju gärna inte ha steksol när jag klättrar, det brukar bli tillräckligt svettigt ändå. 

Jag hann precis tänka att "det här vädret blev ju helt perfekt ju!" när jag kom fram till Cruz Grande, som alltså är sista anhalt innan det bär utför och ned mot sydkusten. Där tog det stopp. Där och på andra sidan passet var det dimma - hela vägen ner, så långt man kunde se åtminstone. 

Fan också. Men det lättar nog tänkte jag och tog på västen. Ärmarna fick vänta. Ända till San Bartolomé, dvs ca 10 minuter nedförsbacke senare. Då var jag kall och frös. Och längtade efter långfingervantar och pannbandet som jag hade haft med några dagar tidigare men inte nu. Jag skulle ju inte så högt.. 

Nå, på med ärmarna och huttrade mig ner till Santa Lucia för lunchfika på stammishaket El Mirador. Trots solglimtar ville kroppen inte riktigt tina upp, det blåste lite och jag frös, och tänkte att det var ju inte så här jag hade tänkt mig det hela. Jag som längtat så. 

Ett enormt och mörkgrått moln låg och lurade ovan bergen söderut, och jag började fundera på hur det här skulle gå, om det började regna också. Men det gjorde det inte. Jag hittade en solig plats inomhus, där jag stod vid fönstret och grillade i 10 minuter, hoppade sen på hojen och trampade neråt. 

Det gick fint, var inte särskilt kallt och det elaka molnet blåste bort eller nåt. Hela vägen hem var behaglig även om jag saknade den vanligtvis stenhårda medvinden man får när man svänger ut ur Vecindario, ut på stora vägen och siktar på Bahía Feliz (och alla övriga charterorter som dyker upp gubevars, som ett pärlband efter varann). Den infann sig inte. Det blåste lite medelstark sidvind istället, men större delen av hemvägen var istället behagligt blåsfri, så blåsfritt det blir här, och det var gott som kompensation. 

Hem kom jag i god form, efter 6 timmar i sadeln, utan skrikande knän och bara lite klagande rygg, och i det här sammanhanget så är det ett strålande formbesked. Långt ifrån nån formtopp, visst, men just nu är jag glad att jag kan cykla långt bara, och särskilt i berg. Fort kan jag köra hemma. Kanske. Om den andan faller på igen. 
Hasta luego!

Ösregn på gång eller? 

Här togs lunchpaus. Det skulle klarna framåt em
sa prognosen. Fick väl sitta kvar om det skulle knipa..

Solglimtar på lunchstället, men blåste också

Innan avfärd hittade jag denna soliga plats, mellan
fönstret och en spegelpelare. Mmmm.. grill.

Imponerande dalgångar på hemvägen, här efter Guriete

I Vecindario finns cykelbana! Tvungen att fota. Finns
nog ingen annanstans på ön. Tät trafik just här... 

(Går)dagens tur: Santa Lucía