Kristallklart. Och blåsigt!

Om det var dimma sist så var det sannerligen motsatsen igår. Enligt eltiempo.es som är min ledsagare och hjälpreda här på ön när det kommer till väder och oväder så skulle sikten vara 10 km, men jag vågar garantera det femdubbla.

Var visst stora gå-dagen, lämmeltåg längs kusten

Gå? När man kan cykla?

Nu lämnar vi kusten och siktar på bergen

Just de här två ställena, närmare bestämt
(nej, inte kyrkogården, de andra)

På vägen upp passerar man "indianstället", en
urinvånare-turistattraktion som jag missat.

Här står hövdingen själv i ur och skur. Ugh.

Nyss nämnda vädersajt fick mig, trots den grymt fina morgonen att avstå en topptur med nedslag på norrsidan, då det skulle komma minimalt men ändock stänk framåt lunchtid i flera av orterna där. Annars har jag stor lust att ta en sväng norrut men det måste vara garanterat fint väder, minsta lilla skur eller för hård vind kan få rätt bistra konsekvenser 2000 meter upp.

Så det blev den turen jag hade tänkt från början; kustvägen till Playa Inglés och upp Fataga över San Bartolome till Cruz Grande och Ayacata, där man har 2,5 mil hem, nästan bara nedför. 4,5 timmar hade jag estimerat men det tog lite längre. Anledningen stavas vind. Hård och seg och rakt åt fel håll.

I början gick det dock vägen, som en dans faktiskt då jag hade sällskap av ett par belgare första biten, och när de svängde upp mot Soria gick sista backarna till Inglés av bara farten. Så i San Fernando var jag i god tid enligt schema, stannade för en stretch och drickapåfyllning, lunch hade jag planerat i Bartan.

Upp igen och iväg, men nästan direkt kändes benen lite sega och vägen brantare än jag ville minnas. Nåja. Det är bara att växla ner och paddla på. Rädd om de sargade knäna är det inte tal om att stå och bända nu, bara för att öka farten, när hela dagen ändå finns tillgänglig.

Trots lättaste växeln i en backe som knappast kan kallas brant (här) så kändes det hemskt jobbigt och slitsamt. Måste vara en sån dag, tänkte jag. Men efter första platån började jag misstänka att vinden kanske spelat in redan från början, för där uppe blev den uppenbar och starkt påträngande.

Då kom jag att tänka på att nyss nämnda eltiempo varnat för hårda vindar på flera ställen, men inte hade jag tänkt att de skulle vara så långt ner i bergen! De var de, och vägen till Fataga blev gräsligt seg och jag var tvungen att ta lunchpausen där istället - jag var slut och less och hade ont i ryggen långt innan byn äntligen dök upp.

Men en ostmacka och en kaffe kan skaka liv i även de ledsnaste ben, så en stund senare passerade jag Bartan - på ovansidan eftersom jag ville återbesöka den lilla "knäppen" som man var tvungen att ta förra året för att komma vidare söderut, då en minimal snutt av vägen var avstängd i en halv evighet. Några minns min konspirationsteori. Den var lika brant som sist och kändes bra att ta nedåt.

Glad i hågen siktade jag på Cruz Grande, för att lika snabbt bli oglad i densamme, för nu kom stormbyar farande längs berget, och plötsligt var jag tvungen att hoppa av cykeln och ta spjärn, med benen brett isär för att inte blåsa omkull stillastående. Vafan. Hur cyklar man i det här?!! Kommer jag ens hem?

Men några vingliga serpor senare så lugnade byarna ner sig och jag fick komma upp till toppen. Sen tog det ovanligt lång tid innan jag äntligen nådde Ayacata och det är sällan jag varit så glad att se den skylten. Den här turen var en riktigt jobbig en.

Man vet aldrig riktigt vad som kommer hända när man kör i berg, det har jag sagt förr och fick anledning konstatera igen.

Ner gick det i alla fall bra utan överraskningar och inte för kallt, och en rask dusch direkt efter hemkomst var vi på väg till "första juicehaket" som även heter Las Cañadas för middag. I bil, tack och lov, med våra lokalvänner här. Trevligt och gott, och en bra avslutning på dagen.

För er som undrar var Matti håller hus så har han ont i knäna och har pausat cyklingen ett tag, men vi hoppas att han får vara med igen snart han med.