Santa Lucía

..hade jag längtat länge efter att återse! Och särskilt egentligen vägen därifrån, som är så rolig och fin, böljande längs med berget som en berg- och dalbana för barn.

San Bartolomé, sett nedifrån denna gång.
Dimmigt uppåt..

Burr.
Så här ska inte vägen mot Santa Lucia se ut.

Lite klarnade det när jag närmade mig..

..men ack så grått bland bergen.

Och igår var det alltså dags. Turen blev dock inte riktigt den ljusklara hägring som jag hade drömt om, redan morgonen var relativt molnig och väderprognosen sa moln hela dagen, men solen värmde och vägen upp till Ayacata var riktigt behaglig. Jag vill ju gärna inte ha steksol när jag klättrar, det brukar bli tillräckligt svettigt ändå.

Jag hann precis tänka att "det här vädret blev ju helt perfekt ju!" när jag kom fram till Cruz Grande, som alltså är sista anhalt innan det bär utför och ned mot sydkusten. Där tog det stopp. Där och på andra sidan passet var det dimma - hela vägen ner, så långt man kunde se åtminstone.

Fan också. Men det lättar nog tänkte jag och tog på västen. Ärmarna fick vänta. Ända till San Bartolomé, dvs ca 10 minuter nedförsbacke senare. Då var jag kall och frös. Och längtade efter långfingervantar och pannbandet som jag hade haft med några dagar tidigare men inte nu. Jag skulle ju inte så högt..

Nå, på med ärmarna och huttrade mig ner till Santa Lucia för lunchfika på stammishaket El Mirador. Trots solglimtar ville kroppen inte riktigt tina upp, det blåste lite och jag frös, och tänkte att det var ju inte så här jag hade tänkt mig det hela. Jag som längtat så.

Ett enormt och mörkgrått moln låg och lurade ovan bergen söderut, och jag började fundera på hur det här skulle gå, om det började regna också. Men det gjorde det inte. Jag hittade en solig plats inomhus, där jag stod vid fönstret och grillade i 10 minuter, hoppade sen på hojen och trampade neråt.

Det gick fint, var inte särskilt kallt och det elaka molnet blåste bort eller nåt. Hela vägen hem var behaglig även om jag saknade den vanligtvis stenhårda medvinden man får när man svänger ut ur Vecindario, ut på stora vägen och siktar på Bahía Feliz (och alla övriga charterorter som dyker upp gubevars, som ett pärlband efter varann). Den infann sig inte. Det blåste lite medelstark sidvind istället, men större delen av hemvägen var istället behagligt blåsfri, så blåsfritt det blir här, och det var gott som kompensation.

Hem kom jag i god form, efter 6 timmar i sadeln, utan skrikande knän och bara lite klagande rygg, och i det här sammanhanget så är det ett strålande formbesked. Långt ifrån nån formtopp, visst, men just nu är jag glad att jag kan cykla långt bara, och särskilt i berg. Fort kan jag köra hemma. Kanske. Om den andan faller på igen.
Hasta luego!