Sydkust

Imorse kände jag att jag nog kunde stanna hemma idag, eller göra ”nåt annat” åtminstone. Lite snuvig eller något, och sen om det var vinet från igår eller turen i sig som kändes är ju svårt att veta.

Vackert i Ayacata så här års

Framme i Cruz Grande

Genom passet..

och sen ser det ut såhär!

Nyss fyllt flaskorna i San Bartolomé, här är en
tillbakablick

Runt lunch hade jag redan kommit på bättre tankar och strax efter 12 bar det av uppåt igen, mot Ayacata men idag med plan att köra lite sydkust.

Inte nån favorit egentligen, men ska man variera konfekten något så är det liksom enda sättet att komma hem sen.

Med respekt för gårdagsturen hade jag full koll på vad benen hade att säga om min nya idé, men efter lite seg och stel start så fann de sig utan att klaga. Jag tackar min lilla foamroller för det.

Så upp för backen och vinkade till Casa Melo i passeringen, och vidare söderut mot Cruz Grande som är sista passet innan man halkar ned på södersidan om berget. Här hade vägen blivit ordentligt skruttig sen sist, knagglig och jäklig så det var ingen njutning, men strax ovan San Bartolomé lugnade det sig lite och jag rullade in i stan relativt välbehållen.

Här blev det en kort påfyllning och sen fortsatte färden söderut, dvs ned, upp lite kort och sen ned igen, läänge. Och så dålig som vägen var ovanför Bartan, var den nu istället slät som en bowlingbana. Inte en skråma nästan ända ned till kamelerna.

Då har man passerat Fataga och lite allt möjligt längs vägen, och sen får man börja trampa igen för att komma upp på sista bergstoppen innan ny nedfart som så småningom landar rakt ner i San Fernando ungefär.

Därifrån är det bara att ta sig ut till kusten och gneta sig hem längs densamma. Idag med en del motvind, så det var ju rätt segt, vilket föranledde ytterligare ett stopp på bensinmacken i Arguíneguín för en sån där chokladbit med jordnötter i – eftersom man inte är sig själv när man är hungrig… men rätt vad det är så är man i alla fall framme i korset ovanför Puerto Mogán, och då har man bara sista uppförslöpan kvar, 6-7 km nånting och sen är man hemma!

Mycket lagom tur så här dagen efter hästturen, och dessutom skönt med lite dis som höll temperaturen på en väldigt behaglig arbetsnivå. Och speaking of which, det är ju arbetsdag imorgon, lika bra att gå och sussa. Efter några nya tag med rullen förstås.

Fan vad ont det gör, men det funkar.