Jag byter liv ett tag - adjö snö, hej Kanö!: Fintur! San Nicolás

Jaha, idag har jag mest trampat hela dagen, det känns ju alltid som en lite mer priviligierad dag, särskilt i de här förhållandena.

Smakstart med sol och svalt fortfarande

Lätt uppför hela vägen upp, mjuk och fin uppvärmning

Dagens första topp! Här blev det höger idag

Då blir det nedför..

..ända hit. Till höger anas byn Hoyo

..som ser ut så här på närmare håll.

Den här skällde ut mig först, men visade sig vid
närmare bekantskap både rar och välklädd

Dagen startade nånstans mitt på förmiddagen och uppförsbacken startade direkt, dvs jag åkte norrut, med sikte på San Nicolás. Så förbi Azulejos och förbi toppen, där jag antingen vänt eller tagit vänster på sistone, och idag alltså svängde höger istället.

Då har man en god utförsbacke att se fram emot, och väl nere för den svängde jag tvärt av mot Hoyo, vilket ger en lite mer pittoresk twist på det hela. Så genom väldigt tvättäkta kanariska kvarter, där tomatodligar och småstadsputter kantar den relativt smala vägen.

Eftersom det här är nästan att betrakta som en genväg, så trillar man rätt snart rakt ner i stan, vilket är San Nicolás. Där blev det ett litet pitstop, med proviantering på Spar och inmundigande av ett par lunchliknande bananer på närmaste trottoarkant innan vidare färd mot bergen.

För skojs skull tog jag ett varv genom stan först, men sen var det dags att börja klättra. Väl inne i bergen vet man vad man har att göra i närtid, det är mestadels uppför, men i fantastiska miljöer som inte alls ser ut som hemma. Det är brant och kargt, och alldeles alldeles underbart. Tyvärr lite dålig väg, men man kan inte få allt.

Närmare toppen så hamnar man ”bakom” berget, dvs på norrsidan, och där är helt annan miljö, med tallar och mer grönt, men när man ska som jag skulle dvs mot Tejeda så är det bara en kort sektion som ser ut så, för sen halkar man över på sydsidan igen och där är det mer bekant igen, dvs när man kommer upp i Artenara och viker av söderut.

Så när som på de helt oslagbara vyerna som direkt dyker upp på högersidan, där man ser berg och dalar så man nästan tappar andan, och har dessutom glädjen att befinna sig på en av de absolut härligast vägarna på hela ön. Så där är bara att stå på tills så småningom Tejeda dyker upp och då måste man nästan stanna, för här är det allra allra vackrast på hela ön.

Jag hade tänkt stanna till för en liten ny proviantering men det visade sig vara tji, för Spar var stängt och jag hade ingen lust att ”fika”. Så nya friska tag och vidare mot Ayacata istället, för där ville jag fika. Och det började bli ganska nödvändigt, min bananlunch hade mystiskt försvunnit nånstans bland bergen och energinivån var väl strax under önskat, men är man i sina favoritbackar så går det bra ändå.

I Ayacata blev det dock glass- och kaffepaus, och i eftermiddagssolen där så bestämde jag mig för att det fick räcka för idag. Jag hade haft en idé om att köra vidare till San Bartolomé och landa i Playa Inglés, men det lockade inte lika mycket som att komma hem medan solen sken, och utsikten att få lite svag kvällssol till middag på taket tog helt enkelt överhand.

Så sagt och gjort, efter Casa Melo skumpade jag och min numera goda vän låne-Orbean ned för den något tvivelaktigt underhållna vägen, åtminstone första halvmilen som dock så småningom övergår till att bli alldeles fantastiskt bra, och vips så är man hemma igen, någon timme senare.

Middag på taket blev det, med både sol, vatten, cola och vin i glasen, så nu är det bara att stretcha lite och gå och sussa, så kan jag göra om’et imorrn igen. Eller nåt liknande. God natt!