Norrkänning!

Idag hade jag en plan att ta mig över på norrsidan och så blev det också, men på grund av en trött morgon och således en lite senare start så visste jag redan från början att jag skulle få justera målet något.

Vacker mandelblom på väg upp mot toppen

Här uppe campar kanarierna varenda helg, kallt och
jävligt, jag förstår inte.

Tydliga spår av vulkanlämningar. Men nåt växer,
fruktträd?

Äpplen kanske?

På norrsidan är naturen annorlunda

Igår kväll gick jag nämligen i kyrkan här i byn, och det var livat värre så det tog ett tag sedan innan jag var klar med stretch och jag vet inte allt, så jag skyller på det och inte det extra vinglaset som slank ned på slutet.
I kyrkan var det lokala musikanter och sångare som ställde till med en väldigt spansk afton i folkmusikens tecken, och det var fullt ös i kyrkbänkarna, inte alls som de få gånger jag varit i kyrkan hemma. Efteråt bjöd byn på lite kakor och sprit i fluormuggar. Varför händer aldrig sånt hemma?

Nåja, åter till cyklingen, jag satte av nånstans mitt på förmidagen med sikte på Ayacata, dvs rakt upp härifrån. Det gick lätt, och jag fortsatte med god spänst vidare uppåt mot toppen, där man kan svänga ner på baksidan av berget. Den biten är initialt lite brantare, och så var det med den spänsten.

Nå, upp kom jag, förbi alla campingplatser de har där uppe där det är som kallast, och brassade sedan snett utför, mot Cruz Tejeda. Tyvärr är vägen stundom något av en katastrof, så det är bara att ta det lilla lugna om man inte kör heldämpat.

I Cruz Tejeda tog jag mig en liten fikapaus innan färden fortsatte nedför, nu på norrsidan av berget. Så initialt ned mot San Mateo, men sen vek jag av vänster och uppåt mitt i all utförsbacke, mot Valleseco istället. Bara för att jag ville.

Här är det grymmaste vägar, uppblandat med lite sämre, men ändå. Och så plötsligt kom den, anledningen till att jag körde den här vägen; eucalyptusdoften. Helt fantastiskt, det är bara att sätta igång och djupandas, för det är som att köra rakt in i ett spa av bättre sort. Oslagbart.

Nå, säg den lycka som varar, i Fontanales hade jag räknat ut att jag behövde vända om jag skulle slippa köra i mörkret, så det gjorde jag kort och gott, och körde upp igen men vek nu av och körde sista biten upp till Artenara istället för att få lite variation på konfekten.

Så runt toppen åt andra hållet, och då kommer man alltså fram ovanför Artenara, och sen är det samma väg hem som vanligt, via Tejeda.

Vägen från toppen och ner till Artenara var nylagd och nåt i hästväg fin, så om den inte var på skuggsida skulle den ge vanliga favoritvägen (Artenara till Tejeda) en rejäl match, men jag står fast vid min favvo.

I Ayacata bjöd jag mig själv på en kaffe & glasspaus på Casa Melo, där jag bara blåste förbi i förmiddags, glatt vinkande till ägarna som nog aldrig är någon annanstans. Sista biten hem gick som ett snälltåg – man blir mindre känslig för dålig väg ju mer man kör, och hem kom jag innan solen försvann bakom berget. E-legant.

Den där tänkta turen blir nog nästa helg, om jag bara kan komma upp lite tidigare, men den här rundan får nog anses rätt godkänd den med. Grym dag!