Tystnad

Ja vad hände egentligen? Nyss var det rapport var och varannan dag minsann, tävlandes om att bräcka varann i både höjd, längd och glassiga fotobevis, och så plötsligt bara - tvärtyst. 

Vad man gör som icke-cyklist: Glor på kartor och
äter frukt. Dessa från Pepe, vår snälla värd.

Tittar på solen som går upp över berget

Tittut! Snart blir det varmt

Fortsätter äta frukost som om man
fortfarande vore cyklist

..men sover sen lite middag istället.

Provar sina nyårspresent-strumpor.
Bra present, det är kallt på stengolven.

Badar - och får stryk av vågorna.. 

..samt 2 1/2 sjöborre i fötter och lår. Hm!

Trodde man var bra och cyklade till Arguineguín.
Bakslag på vägen hem. Men såhär trevligt innan.

Jodå jag är fortfarande här men mina knän sa stopp, å det bestämdaste. Så jag vilade och satte igång igen, försiktigt försiktigt.. men nej. Och så nej igen. Voltarenen här nere är stark även utan recept men ingen hjälp fick jag där, bara en ledsen mage. 

Efter 10 dagar nånting sänkte jag sadeln en millimeter, efter en kanonad av insiktsfulla frågor om jag verkligen inte ändrat på något. (Tack Åsa du är så bra.) För det är ju inte som att jag inte klättrat med den här cykeln förut, liksom. Och då påminde jag mig om en liten men genomförd ändring av sadelhöjden i början här; först 2 upp och sen 1 ned. 

Kanske det var den millimetern som spökade ändå? Värt att testa. För jag kunde knappast skylla på den nya styrstammen som förvisso är en hel cm kortare än den gamla, men det var väl ändå väl långsökt när det nu var knäna jag har ont i. 

Först trodde jag ändringen hade gjort susen och ett par lyckliga dagar var jag ute och vinglade så flackt och kort det bara gick, innan vi dag 3 vågade oss iväg till Arguineguín för en lunch i solen. Allt var så bra, och otroligt härligt att vara ute igen, men på vägen hem så högg det till i vänstra knät och så var det slut på det roliga. Sista biten var ett elände och ett konststycke i att cykla utan att trampa, alls helst. Det är svårt i uppförsbacke. 

Några dagar till passerade, jag kunde nu åtminstone gå vettigt igen och det firade jag med en ordentlig vandring, upp över berget vid bor vid och ner på andra sidan. Det var inte riktigt meningen, jag började gå uppåt bara för att kolla lite, men knatade på så pass att jag först inte ville vända, eftersom det är slitsamt att gå nedför, och sen helt enkelt inte vågade. Plötsligt var det tvärbrant och blåsigt, och bara nåt att hålla sig i på ena sidan - ingenting(!) på andra. Jag hade helst haft fast mark under alla fyra, höjdskräcken gav sig tillkänna. 

Ett kort tag tänkte jag lätt panikslagen, att blir det värre än så här så blir jag fast, för jag vågar inte gå varken upp eller ner. Men då dök den välsignade toppen upp, och väl uppe var det platt som en pannkaka. Vilken lättnad! 

Hem tog jag en enklare väg, helt flack i jämförelse. Tyvärr tog den tre timmar men det var det värt att inte behöva ta samma väg tillbaka. Sicket äventyr. Och riktigt betagande! Jag piggade upp mig med tanken att går det åt helvete med cyklingen så kan jag bli sån där gåare istället. Det kändes trösterikt och bra. 

Nu har det gått några dagar till och jag har fått hjälp med inställning av klotsarna (under skorna) av en kille som är duktig på sånt. Bike-fit alltså. Jag ska skaffa nya sulor också på hans inrådan, med mer hålfotsstöd. Men till jag får tag i såna så har jag pulat in lite grejs i hålfoten under mina vanliga, vilket fick ungefär samma effekt tror jag. Nöden är uppfinningarnas moder.. är kanske lite att ta i men nåt åt det hållet. 

Så nu rullar jag igen, mycket försiktigt men lite längre varje dag och fasen om inte vänsterknät kändes helt bra idag. Så hoppet återvänder och rätt vad det är kommer förhoppningsvis ett inlägg om en riktig tur igen. Idag åkte vi förbi "andra juicestället" för andra gången utan problem, så uppgivenheten lättar ju fler såna turer det blir, och imorrn försöker jag igen. Lite justering av högra skon, små små steg framåt och fortsatt användning av flossade knävärmare i alla väder så.. 

Håll tummarna, snälla rara!

En dag var regnbågen på besök!

Tar bussen ner till Puertan..

..och låtsas som allt är som vanligt

Det var det här berget jag knallade över,
fick höjdskräck och hamnade åt hottahejti.

Men så till slut.. cyklat igen!
Inte långt, men heller inte ont. Hurra!

Azulejos omisskännliga klippor.
Hit lite drygt gick färden innan vi vände.

Ovanligt grönt i år, känner knappt igen sig

Men vanurå.. Var det inget kul
att cykla igen nu då??

Jo, ju!

Och så fint på vägen hem

..till och med lite fartkänsla! Jippi!

Håll tummarna för fler såna här bilder snart

Hemma i Mogán igen. Nu med persilja och
koriander i ryggfickan. Till lunchen.

Mera tårar, och Upptrappning

Nä, inga riktiga tårar men rann fint gjorde det från pannan åtminstone, när Tårarnas togs an en gång till här om dagen. I bättre väder den här gången.

Innan Tårarnas; solig fika i San Nicolas

Ovan San Nicolas är bergigt

..och så finns några dammar.
Men inte så mycket vatten.

Här gnetas det friskt, och ändå har "riktiga" backen
inte börjat ännu...

Och så plötsligt redan uppe! Av förklarliga skäl
tas få bilder under färd längs denna.

Fin utsikt när man kommit upp!

En liten segergest kan man allt bjuda sig själv på,
efter en sån rackare till brant.

Lördag: Finfin morgon!
Mot Escalada-utmaningen i öst!

Men vi tar det från början, det har ju gått några dagar igen och Fredrik har just lämnat oss. Tidigt i morse vinkade vi av honom här uppe vid kvarnen och så var det bara vi igen. 

I onsdags körde vi en kortare tur, upp till juicehaket och sen ner till hamnen och badade lite. I ärlighetens namn var det rätt kallt men när man väl står där kan man ju inte fega ur. Och väl i så är det riktigt skönt. 

I torsdags så var det dags för utmaning, då körde vi alltså tårarnas igen, dvs samma tur som jag gjorde i lördags. Den här gången i betydligt bättre väder, och med handskar. Det blir halt på reglagen när man stått och bänt nån timme i solen kan jag avslöja. 

Kort sammanfattning av turen är att pojkarna körde mycket fortare än jag men att jag nog hade haft en betydligt trevligare uppfärd. Väl uppe var Fredrik rätt tagen, men med en välförtjänt fjäder i hatten även om Matti seglat om i sista tredjedelen. 

Själv körde jag mitt vanliga tempo, låter tankarna vandra, njuter av utsikt och annat även om just den här backen kräver lite extra engagemang bara för att hålla sig på vägen. Är man dessutom rädd om sina små knän kan man gott sicksacka lite på sina ställen för så brant är det. 

I fredags tog vi det därför lugnt, utom Fredrik som körde Soria åt andra hållet, men själv jobbade jag och trampade sen ner till stranden. Nu var det skönare att bada, men lockade inte alls att trampa hem, det är bara 7 km men uppför hela vägen. Gårdagen kändes. 

Igår var det dags igen – utmaning och nya äventyr, och nu kommer upptrappningen (från rubriken) in i bilden. Jag körde nämligen en sträcka som tydligen kallas Escalada, som betyder just det. För att den ständigt blir jobbigare och brantare kanske. 

Jag stack iväg lite tidigare än resten av truppen, som skulle köra den aningen snällare vändan San Fernando - Bartan - Ayacata, dvs den jag körde dagen före julafton. Synd att köra själv hela vägen när Matti, Fredrik och CK08-Thomas skulle samma väg åtminstone fram till Maspalomas, men jag behövde min extra tid bedömde jag, min tur var trots allt betydligt längre, så jag smet i förväg. 

Fram till San Augustín gick allt som en dans, solen sken och det var en perfekt morgon. Men när man rundat södraste biten av ön så är det fritt fram för motvinden att friska i, och den slog som en vägg just när uppförsbacken börjar efter nyss nämnda ort. Charmigt. Så det gick i snigelfart på lättaste växlarna, hela vägen till Doctoral. Lite träligt men det var åtminstone väntat - motvinden är pålitlig där borta. 

Som en liten morot fick jag i alla fall sällskap några km när Ulises (som vi träffade förra året) och hans träningskompisar segade sig förbi och hojtade att jag skulle haka på. Det gjorde jag men precis innan Doctoral var det någon som stötte och jag visade tydligt med vänsterarmbågen att jag inte tänkte hänga på - jag behövde mina ben till klättringen. 

I Doctoral vek de av mot Santa Lucia så vi skulle ändå inte mer åt samma håll. Jag fortsatte framåt och efter en del irrande på torg och smågator lyckades jag, lätt irriterad eftersom skyltningen är så kass däromkring, komma ut på större väg igen och fortsatte mot Agüimes och Ingenio. Där blev det ett pit-stop på SPAR för påfyllning och en stunds paus precis utanför. Lite kärlekslöst kan tyckas men jag var osäker på hur lång tid allt skulle ta, och sugen på att hinna hem innan skymningen. Det blir ju rätt kyligt i bergen ju längre upp man är, och skuggsidan är inget kul alls när man kör utför.

Mer eller mindre direkt efter fikat började klättringen, och det var både långt och segt och brant, men med idogt gnetande och emellanåt en del sickelisackande över vägbanan så var jag uppe, några timmar senare. Den värsta klättringen pågår innan väg 120 övergår i 130, men även därifrån är det bra om man har lite krafter kvar, det är någon mil till innan man är uppe. Som en bonus hade jag även motvind fortfarande en bra bit upp i bergen - det hade jag inte räknat med! Men det var bara att behålla brillorna på, för här bjöds ingen pardon bara för att det var skitbrant uppför. Hm! Tjaskigt faktiskt.

Ju närmare toppen jag kom desto kallare och dimmigare blev det, men plötsligt var jag ovan molnen istället och där är som bekant himlen alltid blå. Mycket skönt. Dock behöll jag vindjackan och ärmarna på, för snart skulle ju vägen vända nedför och då blev det mycket riktigt kallt igen. 

Vägen ner från toppen är nylagd och fin så ner till Ayacata var det en fröjd att köra, om än lite kylig, och väl i Ayacata kändes det som "nästan hemma" och således lätt som en fjäder - till och med mina hatbitar vid Las Niñas, där vägen plötsligt går upp igen mitt i all nedförsbacke. Dvs just där mina ben precis satt sig till ro för att få vila hela vägen hem - då ska det upp och köras igen! Oförskämt. 

Men efter en sån här tur är såna småknäppar inget att sura över utan bara att mosa slut det sista och så får man komma hem. Äntligen, kan man nog säga, det tog sina goda timmar, runt 7:45, med fikastopp, motvind och irrande inberäknat. En fullgod arbetsdag här på ön mao! 

Idag har vi vilodag och sen får vi se vad som händer. Vädret fortsätter att vara superfint så allt finns att hämta. Luego!

Bildgåta till mamma o mormor: Känns det bekant? :)
Här började det storma, tyvärr rak motvind.

Fortfarande kant/motvind mot Agüimes. Hård.

Snart i Agüimes, mot kusten syns Vecindario
som jag nyss passerat

I botten av Agüimes fanns denna installation.
Tur att Jesus bara höll sig med getter och åsnor då..

Passerat Agüimes; en tillbakablick på stan,
fin kyrka verkar de ha!

Här börjar klättringen, ovanför Ingenio.
Fortfarande blåsigt åt fel håll! Dumma!

I krokarna av Guyadeque..

..finns många spännande grottformationer

La Pasadilla, här efter skulle det bli skitbrant hade
jag fått veta. Och se där - det stämde.

Mot toppen kom dimman. Burr.

Men..

..sen kom jag ovan molnen, skönt!

Här vänder det nedåt. Äntligen!
Nylagd väg dessutom. Swooosh.

Vackert hem från toppen!

Lördagens tur; Escalada

Gott nytt! Med mera

Efter mördarturen i lördags togs en välförtjänt vilodag, vi tog bussen ned till hamnen och turistspankulerade lite, gjorde några ärenden, hämtade en hyrbil och storhandlade.

Söndag: turistande i Puertan

Så fint så

Måndag: Fredrik på besök - mot Soria!

Här börjar fajten..

..och här är man i Soria, bara toppstigningen kvar.
Den bästa biten om du frågar mig.

Tisdag: Mot San Nicolas. Jakt igen.

Framåt eftermiddagen gjorde vi en utflykt till närområdena Tasarte och Tasartico, jättefina vägar men tyvärr slutade båda i grus så dit lär vi inte åka med cykel. 

Synd, för i botten av Tasarte hittade vi en otroligt genuin och pittoresk liten servering, mitt i havsbrynet med bergen som bakgrund. Svårslaget. 

Så där satt vi en stund innan vi testade Tasartico, men som sagt, trots finfina cykelvägar dit känns det alltid kul att ha ett mål, om än så litet. En juiceservering räcker men de här ställena hade verkligen inget alls. Och ska man hela vägen ut till havet hyr man företrädesvis en Jeep eller dylikt, det är riktigt dåliga vägar. 

Framåt kvällen åkte Matti iväg igen för att hämta Fredrik som är på besök sen några dagar, själv satt jag hemma i soffan och kollade ikapp lite filmer som jag somnat ifrån. Man är ju inte bättre. 

Framåt måndag var det dags för cykel igen, och en tur till Soria stod på menyn. Den tuggades ned rätt kvickt, grabbarna kan ju absolut inte låta bli att tävla mot varann så jag fick lite lugn och ro i bakre ledet. 

Ändå kändes det som det gick med skaplig fart, och ganska lätt i medvinden, och väl uppe innan fiket bestämde vi att åka direkt vidare hela vägen upp, och ta fikan hemma istället. Sagt och gjort, och precis ovanför byn så stannade vi och testade ett nytt ställe, eftersom det tydligen var populärt att vara i Mogán just den dagen. Fullt! 

Det var i alla fall ett bra ställe, de var också relativt bra på att ta betalt men gott var det. Vi körde lite tapasinspirerat, delade några rätter; pimientos, vitlöksbröd, papas och tortilla. Sånt kan jag bara äta om jag inte ska cykla vidare, så det var ju lämpligt. Ner till oss är det bara nedförsbacke sedan. 

Igår blev det långtur, nyårsafton kan man fira på många sätt och jag och Fredrik gjorde det med 5 timmar och 20 min cykling. 

Summa summarum tog det någon timme till, men då hann vi med ett lunchstopp i San Nicolas inkl shop-stopp på SPAR, en punka på vägen upp mot Artenara och ett medhavd-fika-stopp i Acusa, samt en kort visning av Tejeda med drickainköp. 

Annars var det ganska raka spåret, vi ville ju hem och leka med Matti som hade tagit sig en aktiv vilodag, och vikt av innan backen börjar vända nedåt mot San Nicolas. 

En stadig tur men allt gick bra och vi hade tom lite krafter kvar för att fira nyåret, vilket vi gjorde nere i hamnen efter lite bubbel här hemma. Middag på en italienare och en drink på nån bar, innan lite fridans på torget där nån lokal förmåga sjöng spanska låtar. 

Hon var duktig så det lät bra, men vi borde kanske varit noggrannare med att kolla klockan, för sista bussen hade visst gått i tid, och taxin tog nästan en timme att få tag på. Men hem kom vi och idag har det börjat lite mjukt – en sen frukost och lite påföljande såsande, men nu ska det nog cyklas en sväng. Inte så långt, men en bit. 

Sen ska vi fira att Mattis plåster är borta, och det ska vi göra genom att åka ner och bada är det tänkt. Premiär, för min del, om man inte räknar lite bryn-plaskande som har skett på diverse promenader. Solen skiner, så det blir en bra dag för premiärdopp. 

Bad första dagen på året – inte illa!

..fast relativt lugn, fotografen hann ju med.

Toppen innan nedförsbacken - hej då Matti!

På väg mot Artrenara

På väg ned från Artenara

..är finaste vägen på hela ön.

Sista slingrorna hem, vid Presa las Niñas

Fint i motljuset, och en bra tur

Igår: Nyårsafton!
Snabbt påhittade snacks till bubblet

En fin nyårsdrink kan man få, även om man är hurtbulle

Tisdagens tur: Lång och fin!