Tystnad

Ja vad hände egentligen? Nyss var det rapport var och varannan dag minsann, tävlandes om att bräcka varann i både höjd, längd och glassiga fotobevis, och så plötsligt bara - tvärtyst.

Vad man gör som icke-cyklist: Glor på kartor och
äter frukt. Dessa från Pepe, vår snälla värd.

Tittar på solen som går upp över berget

Tittut! Snart blir det varmt

Fortsätter äta frukost som om man
fortfarande vore cyklist

..men sover sen lite middag istället.

Provar sina nyårspresent-strumpor.
Bra present, det är kallt på stengolven.

Badar - och får stryk av vågorna..

..samt 2 1/2 sjöborre i fötter och lår. Hm!

Trodde man var bra och cyklade till Arguineguín.
Bakslag på vägen hem. Men såhär trevligt innan.

Jodå jag är fortfarande här men mina knän sa stopp, å det bestämdaste. Så jag vilade och satte igång igen, försiktigt försiktigt.. men nej. Och så nej igen. Voltarenen här nere är stark även utan recept men ingen hjälp fick jag där, bara en ledsen mage.

Efter 10 dagar nånting sänkte jag sadeln en millimeter, efter en kanonad av insiktsfulla frågor om jag verkligen inte ändrat på något. (Tack Åsa du är så bra.) För det är ju inte som att jag inte klättrat med den här cykeln förut, liksom. Och då påminde jag mig om en liten men genomförd ändring av sadelhöjden i början här; först 2 upp och sen 1 ned.

Kanske det var den millimetern som spökade ändå? Värt att testa. För jag kunde knappast skylla på den nya styrstammen som förvisso är en hel cm kortare än den gamla, men det var väl ändå väl långsökt när det nu var knäna jag har ont i.

Först trodde jag ändringen hade gjort susen och ett par lyckliga dagar var jag ute och vinglade så flackt och kort det bara gick, innan vi dag 3 vågade oss iväg till Arguineguín för en lunch i solen. Allt var så bra, och otroligt härligt att vara ute igen, men på vägen hem så högg det till i vänstra knät och så var det slut på det roliga. Sista biten var ett elände och ett konststycke i att cykla utan att trampa, alls helst. Det är svårt i uppförsbacke.

Några dagar till passerade, jag kunde nu åtminstone gå vettigt igen och det firade jag med en ordentlig vandring, upp över berget vid bor vid och ner på andra sidan. Det var inte riktigt meningen, jag började gå uppåt bara för att kolla lite, men knatade på så pass att jag först inte ville vända, eftersom det är slitsamt att gå nedför, och sen helt enkelt inte vågade. Plötsligt var det tvärbrant och blåsigt, och bara nåt att hålla sig i på ena sidan - ingenting(!) på andra. Jag hade helst haft fast mark under alla fyra, höjdskräcken gav sig tillkänna.

Ett kort tag tänkte jag lätt panikslagen, att blir det värre än så här så blir jag fast, för jag vågar inte gå varken upp eller ner. Men då dök den välsignade toppen upp, och väl uppe var det platt som en pannkaka. Vilken lättnad!

Hem tog jag en enklare väg, helt flack i jämförelse. Tyvärr tog den tre timmar men det var det värt att inte behöva ta samma väg tillbaka. Sicket äventyr. Och riktigt betagande! Jag piggade upp mig med tanken att går det åt helvete med cyklingen så kan jag bli sån där gåare istället. Det kändes trösterikt och bra.

Nu har det gått några dagar till och jag har fått hjälp med inställning av klotsarna (under skorna) av en kille som är duktig på sånt. Bike-fit alltså. Jag ska skaffa nya sulor också på hans inrådan, med mer hålfotsstöd. Men till jag får tag i såna så har jag pulat in lite grejs i hålfoten under mina vanliga, vilket fick ungefär samma effekt tror jag. Nöden är uppfinningarnas moder.. är kanske lite att ta i men nåt åt det hållet.

Så nu rullar jag igen, mycket försiktigt men lite längre varje dag och fasen om inte vänsterknät kändes helt bra idag. Så hoppet återvänder och rätt vad det är kommer förhoppningsvis ett inlägg om en riktig tur igen. Idag åkte vi förbi "andra juicestället" för andra gången utan problem, så uppgivenheten lättar ju fler såna turer det blir, och imorrn försöker jag igen. Lite justering av högra skon, små små steg framåt och fortsatt användning av flossade knävärmare i alla väder så..

Håll tummarna, snälla rara!