Mera tårar, och Upptrappning

Nä, inga riktiga tårar men rann fint gjorde det från pannan åtminstone, när Tårarnas togs an en gång till här om dagen. I bättre väder den här gången.

Innan Tårarnas; solig fika i San Nicolas

Ovan San Nicolas är bergigt

..och så finns några dammar.
Men inte så mycket vatten.

Här gnetas det friskt, och ändå har "riktiga" backen
inte börjat ännu...

Och så plötsligt redan uppe! Av förklarliga skäl
tas få bilder under färd längs denna.

Fin utsikt när man kommit upp!

En liten segergest kan man allt bjuda sig själv på,
efter en sån rackare till brant.

Lördag: Finfin morgon!
Mot Escalada-utmaningen i öst!

Men vi tar det från början, det har ju gått några dagar igen och Fredrik har just lämnat oss. Tidigt i morse vinkade vi av honom här uppe vid kvarnen och så var det bara vi igen.

I onsdags körde vi en kortare tur, upp till juicehaket och sen ner till hamnen och badade lite. I ärlighetens namn var det rätt kallt men när man väl står där kan man ju inte fega ur. Och väl i så är det riktigt skönt.

I torsdags så var det dags för utmaning, då körde vi alltså tårarnas igen, dvs samma tur som jag gjorde i lördags. Den här gången i betydligt bättre väder, och med handskar. Det blir halt på reglagen när man stått och bänt nån timme i solen kan jag avslöja.

Kort sammanfattning av turen är att pojkarna körde mycket fortare än jag men att jag nog hade haft en betydligt trevligare uppfärd. Väl uppe var Fredrik rätt tagen, men med en välförtjänt fjäder i hatten även om Matti seglat om i sista tredjedelen.

Själv körde jag mitt vanliga tempo, låter tankarna vandra, njuter av utsikt och annat även om just den här backen kräver lite extra engagemang bara för att hålla sig på vägen. Är man dessutom rädd om sina små knän kan man gott sicksacka lite på sina ställen för så brant är det.

I fredags tog vi det därför lugnt, utom Fredrik som körde Soria åt andra hållet, men själv jobbade jag och trampade sen ner till stranden. Nu var det skönare att bada, men lockade inte alls att trampa hem, det är bara 7 km men uppför hela vägen. Gårdagen kändes.

Igår var det dags igen – utmaning och nya äventyr, och nu kommer upptrappningen (från rubriken) in i bilden. Jag körde nämligen en sträcka som tydligen kallas Escalada, som betyder just det. För att den ständigt blir jobbigare och brantare kanske.

Jag stack iväg lite tidigare än resten av truppen, som skulle köra den aningen snällare vändan San Fernando - Bartan - Ayacata, dvs den jag körde dagen före julafton. Synd att köra själv hela vägen när Matti, Fredrik och CK08-Thomas skulle samma väg åtminstone fram till Maspalomas, men jag behövde min extra tid bedömde jag, min tur var trots allt betydligt längre, så jag smet i förväg.

Fram till San Augustín gick allt som en dans, solen sken och det var en perfekt morgon. Men när man rundat södraste biten av ön så är det fritt fram för motvinden att friska i, och den slog som en vägg just när uppförsbacken börjar efter nyss nämnda ort. Charmigt. Så det gick i snigelfart på lättaste växlarna, hela vägen till Doctoral. Lite träligt men det var åtminstone väntat - motvinden är pålitlig där borta.

Som en liten morot fick jag i alla fall sällskap några km när Ulises (som vi träffade förra året) och hans träningskompisar segade sig förbi och hojtade att jag skulle haka på. Det gjorde jag men precis innan Doctoral var det någon som stötte och jag visade tydligt med vänsterarmbågen att jag inte tänkte hänga på - jag behövde mina ben till klättringen.

I Doctoral vek de av mot Santa Lucia så vi skulle ändå inte mer åt samma håll. Jag fortsatte framåt och efter en del irrande på torg och smågator lyckades jag, lätt irriterad eftersom skyltningen är så kass däromkring, komma ut på större väg igen och fortsatte mot Agüimes och Ingenio. Där blev det ett pit-stop på SPAR för påfyllning och en stunds paus precis utanför. Lite kärlekslöst kan tyckas men jag var osäker på hur lång tid allt skulle ta, och sugen på att hinna hem innan skymningen. Det blir ju rätt kyligt i bergen ju längre upp man är, och skuggsidan är inget kul alls när man kör utför.

Mer eller mindre direkt efter fikat började klättringen, och det var både långt och segt och brant, men med idogt gnetande och emellanåt en del sickelisackande över vägbanan så var jag uppe, några timmar senare. Den värsta klättringen pågår innan väg 120 övergår i 130, men även därifrån är det bra om man har lite krafter kvar, det är någon mil till innan man är uppe. Som en bonus hade jag även motvind fortfarande en bra bit upp i bergen - det hade jag inte räknat med! Men det var bara att behålla brillorna på, för här bjöds ingen pardon bara för att det var skitbrant uppför. Hm! Tjaskigt faktiskt.

Ju närmare toppen jag kom desto kallare och dimmigare blev det, men plötsligt var jag ovan molnen istället och där är som bekant himlen alltid blå. Mycket skönt. Dock behöll jag vindjackan och ärmarna på, för snart skulle ju vägen vända nedför och då blev det mycket riktigt kallt igen.

Vägen ner från toppen är nylagd och fin så ner till Ayacata var det en fröjd att köra, om än lite kylig, och väl i Ayacata kändes det som "nästan hemma" och således lätt som en fjäder - till och med mina hatbitar vid Las Niñas, där vägen plötsligt går upp igen mitt i all nedförsbacke. Dvs just där mina ben precis satt sig till ro för att få vila hela vägen hem - då ska det upp och köras igen! Oförskämt.

Men efter en sån här tur är såna småknäppar inget att sura över utan bara att mosa slut det sista och så får man komma hem. Äntligen, kan man nog säga, det tog sina goda timmar, runt 7:45, med fikastopp, motvind och irrande inberäknat. En fullgod arbetsdag här på ön mao!

Idag har vi vilodag och sen får vi se vad som händer. Vädret fortsätter att vara superfint så allt finns att hämta. Luego!