Påfåglar, mycket prydligt uppradade! Bor längs vägen upp. |
Här har vi dammen, nu på håll |
Zoomar man lite så ser man vad det står. |
Så nedför i stark motvind mot kusten och sen omväxlande motstånd fram till bergets början. Absolut ingen toppnotering vad gäller blåsväder men 7-10 meter per sekund känns när den pressar åt fel håll i uppförsbacken.
Uppför var det däremot ingen större blåst, och eftersom jag hade lite tid över enligt beräkningarna så gjorde jag en sightseeingtur till dammen dit jag sällan åker utan bara brukar fortsätta uppåt efter Baranquillo Andrés. Men idag gjorde jag alltså en liten bonustur och kontrollerade att höjdrädslan fortfarande sitter i, och jodå, den är kvar.
Men det är väl en rimlig överlevnadsinstinkt, fan vad det är brant och läskigt vid kanten, det var med absolut största självkontroll/tvång som jag tvingade mig att ta några bilder, trots att jag var säker på att jag skulle tappa både telefonen och grejerna jag höll i andra handen. Knäppa tvångstankar, men så är det och omöjligt att styra.
Klickat och klart så kändes det oerhört skönt att klicka i pedalen istället och snabbt lämna dammområdet, upp och upp på trygga slingriga bergsvägar igen och äntligen få ta sista biten upp i bergen, den klättrigaste härligaste delen.
Sista biten är bara skojig utförskörning och även om det hann skymma så var det en slående vacker kväll med lite röd solnedgång. Jag orkade dock inte plocka upp kameran igen så ni får ta mig på orden.
Imorrn är det nyårsafton, sista dagen att göra nåt lattjo i år alltså, vi får väl se vad det blir. Hej och hopp!
Tja, wish eller nyårslöfte, kanske dags.. |
Så här ser det ut på andra sidan |
Den här byggnaden passar ju in i vilken Bondfilm som helst.. |
å utsikten är ju inget fel alls på |
Men den här delen är ju den sjukaste, jag ser tvångsmässigt hur man rutschar handlöst och far utför kanten.. Usch. |
Tacka vet jag trygg mark, här lämnar jag Baranquillo Andrés för en sista uppförsbacke innan hemfärd. |
Dagens tur, knappt 7 mil och 1650 hm. |