När
jag väl kunde sätta iväg var klockan nästan två vilket inte kändes alls bra men
magen ville inte åka tidigare helt enkelt. Det finns ett ökengammalt talesätt som
säger "no foot, no horse" för att poängtera vikten av bra hovar på
en häst, och även om magen kanske inte kan ståta som enda viktiga organ för en cyklist så är det ändå lite åt det hållet - det funkar inte om magen inte
tänker samarbeta. Ofta har man ju för avsikt att sitta dubbelvikt några timmar.
Nåja,
jag lämnade lite öppet för att kanske behöva ändra planen längs med vägen men tänkte
åtminstone försöka. Jag skulle på upptäcktsfärd, dvs helt nya vägar och ingen
riktig koll på någonting; hur långt, hur jobbigt etc. men vädret var fint och det
var steg 1. Det är kallare på andra sidan berget så jag har väntat ett tag på klar
himmel, det har varit några dagar med kallare vindar och över Tejeda som ligger inklämd
mellan bergstopparna har det legat ett tjurigt lock som hållit temperaturen
nere och solen utanför, men nu var locket borta med massa solsken och varmare
temperatur som följd.
|
Fint även mot Ariñez men det får bli en annan gång |
Så, nyfiken på norrsidan och triggad av mina grannars
positiva utlåtanden om Moya var det ditåt kosan styrdes. En tur som kräver att
man först tar sig upp till Cruz de Tejeda, och jag tyckte det var precis lika
jobbigt nu som första dagen.
Väl där går det däremot utför, jätte
jättelänge. Gott om tid att noja över tillbakaresan alltså men nu var det bara att stå sitt kast, och ner till Valleseco kom jag precis lagom till att kyrkan på torget öppnade portarna. Jag kände mig dock lätt jäktad så
jag fick ta mina Ave Maria i farten och fortsatte norrut mot Firgas.
Det var
snabbt gjort för det var bara utför det med, och jag insåg att det här skulle
bli många timmar hem.
|
Kyrkan i Valleseco öppnar |
Från Firgas var nästa steg Moya, och här blev det lite
snopet. Just där jag hade tänkt att svänga in satt en stor skylt; vägen stängd längre fram. Inga alternativ och inget mer.
Men vaf.. Mitt
enda hopp om hemvägen var ju att den andra vägen kanske var lite mindre jobbig
på nåt magiskt sätt, och dessutom trist att behöva vända av en sån här fånig anledning.
Så jag rullade ner till en bensinmack och hörde mig för om det
verkligen kunde vara så illa som det verkade. Och det var det ju. Nej nej sa
han, det går inte, vägen är avstängd, där går inte att åka. Och alternativet att fortsätta ända ut till kusten nästan
över Arucas innan jag kunde hamna på rätt spår igen fanns ju bara inte, då
skulle jag ju komma hem imorgon.
|
Till höger ser man "pluppen" dvs La Isleta,
öns nordligaste punkt norr om Las Palmas |
Just som jag motvilligt accepterat att hemvägen
skulle bli samma väg tillbaks igen, och att Moya skulle utebli så kommer en väderbiten gubbe modell Lasse Kongo in, och han säger att det går att komma
förbi med cykel. "Moto no, bici sí." Jag ställde lite kontrollfrågor för man brukar ju inte stänga
av vägar bara på skoj men han stod fast vid detta och dröp sen av typ
mitt i en mening.
Så nu hade jag kontraorder att gå på men jag bestämde att den
mest solbrända av dem var auktoriteten på området. Äh fasen, live a little liksom, våga chansa. Jag var ju ändå sen så vad skulle det spela för roll om det blev ännu
senare.
|
Här gör de vatten som hälls på flaska |
Så mot Moya med beslutsamma tramptag och det var åtminstone väldigt
tjusigt. Sen kom stoppet, men señor Kongo hade rätt - det gick att slinka förbi med
cykel och förutom att vägen inte var sopad och det låg lite grus och tjafs så
var den alldeles utmärkt. Jag vågade inte ropa hej förrän jag kom till nästa
stopp, men även detta gick att forcera och så var jag ute på öppen väg igen. Seger!
Mot Artenara.
Vägen från Moya gick nog uppför hela vägen till Artenara men behagligt och i fantastisk natur så det var faktiskt inte jobbigt. Eukalyptusskogen gjorde att det snarast kändes som en spabehandling och
jag kom på att jag läst någonstans att turistnäringen på kanarieöarna började
som tillflyktsort för lungsjuka vilket var lätt att tro på i de här trakterna.
Om det varit kallt på vägen ner till Firgas så var det perfekt nu, ljummet och
precis lagom skuggigt för att hålla den värsta svetten borta. Undan gick det
också för det var bra väg och jag började tro att mina farhågor om nattkörning
varit helt i onödan.
|
Vy från Moya, precis innan vägavstängningen |
Jag övervägde att åka över toppen istället för bort till
Artenara som planerat, när toppvägen nylagd och brant dök upp som alternativ, men så kändes det som att klätterklättring kunde få vänta idag och jag
fortsatte runt berget enligt plan. På skuggsidan var det kallt och ingen höjdarväg men den biten var så pass snabbt
avklarad att det inte spelade någon jätteroll och strax efter Artenara blev jag
omkörd av mina grannar som vinkade frenetiskt genom bilrutan, och innan de väl
parkerat klart och kommit ur bilen så var vi hemma samtidigt.
|
Stängt var det här |
Det firades med en öl på terrassen,
som i mitt fall istället blev en mix av sojaproteinshake med chokladsmak och Gofio. De funkar
alldeles utmärkt ihop smakmässigt och dessutom tror jag lite kolisar var på sin
plats, för jag hade ju inte stannat något längs turen utan bara kört, dock med
persikojuice i ena flaskan.
På terrassen kom mörkret och kylan men i hemmets
trygga vrå känns ju sånt helt OK och vi passade på att ljuga om lite
stjärnbilder innan det var dags att bryta upp och gå ner och ta tag i mat o dusch,
allt det där.
Och sen dess har jag suttit här och författat. Jag som inte
skulle bli sen. Nåja. Rom (igen) byggdes inte på en dag, och vilken bra dag jag
har haft. Imorrn blir det ännu längre norrut eller en lunch i Mogán, det
återstår att se. God natt!
|
Och från andra hållet också |
|
Men utsikten var inget fel på |
|
Och inte själva vägen heller, här fortsätter den norrut |
|
Vägen upp från Moya, gott om eucalyptus |
|
I Fontanales har man kommit en bra bit upp,
fin kyrka också |
|
Här var det finväg, och runt kröken rena
Sound of Music-vidderna |
|
Ytterligare en bit upp var det tallar med skägglav istället |
|
Nr 28 igen, jag är förföljd |
|
Här vare utsikt |
|
I Artenara byggs nåt konstverk |
|
Så här ser Artenara ut när man kommer ovanifrån |
|
Men mest är nog stan känt för jesusgubben,
syns på toppen, denna gång sedd framifrån |