Imorse kände jag att jag nog kunde stanna hemma idag, eller göra ”nåt
annat” åtminstone. Lite snuvig eller något, och sen om det var vinet från igår
eller turen i sig som kändes är ju svårt att veta.
|
Vackert i Ayacata så här års |
|
Framme i Cruz Grande |
|
Genom passet.. |
|
och sen ser det ut såhär! |
|
Nyss fyllt flaskorna i San Bartolomé, här är en
tillbakablick |
Runt lunch hade jag redan
kommit på bättre tankar och strax efter 12 bar det av uppåt igen, mot Ayacata
men idag med plan att köra lite sydkust.
Inte nån favorit egentligen, men ska
man variera konfekten något så är det liksom enda sättet att komma hem sen.
Med
respekt för gårdagsturen hade jag full koll på vad benen hade att säga om min
nya idé, men efter lite seg och stel start så fann de sig utan att klaga. Jag
tackar min lilla foamroller för det.
Så upp för backen och vinkade till Casa Melo
i passeringen, och vidare söderut mot Cruz Grande som är sista passet innan man
halkar ned på södersidan om berget. Här hade vägen blivit ordentligt skruttig sen
sist, knagglig och jäklig så det var ingen njutning, men strax ovan San
Bartolomé lugnade det sig lite och jag rullade in i stan relativt välbehållen.
Här blev det en kort påfyllning och sen fortsatte färden söderut, dvs ned, upp
lite kort och sen ned igen, läänge. Och så dålig som vägen var ovanför Bartan,
var den nu istället slät som en bowlingbana. Inte en skråma nästan ända ned
till kamelerna.
Då har man passerat Fataga och lite allt möjligt längs vägen,
och sen får man börja trampa igen för att komma upp på sista bergstoppen innan
ny nedfart som så småningom landar rakt ner i San Fernando ungefär.
Därifrån är
det bara att ta sig ut till kusten och gneta sig hem längs densamma. Idag med en
del motvind, så det var ju rätt segt, vilket föranledde ytterligare ett stopp
på bensinmacken i Arguíneguín för en sån där chokladbit med jordnötter i –
eftersom man inte är sig själv när man är hungrig… men rätt vad det är så är man i alla fall
framme i korset ovanför Puerto Mogán, och då har man bara sista uppförslöpan
kvar, 6-7 km nånting och sen är man hemma!
Mycket lagom tur så här dagen efter hästturen,
och dessutom skönt med lite dis som höll temperaturen på en väldigt behaglig
arbetsnivå. Och speaking of which, det är ju arbetsdag imorgon, lika bra att gå
och sussa. Efter några nya tag med rullen förstås.
Fan vad ont det gör, men det
funkar.
|
..och en bit framåt har man sedan detta att se fram emot.
Slätt och lättåkt, bara att sitta och svänga lite. Länge. |
|
Fataga passerades i full fart |
|
Hej! Hejdå! |
|
Titta, andra cyklister! |
|
Lite mer palmer här är däruppe och på norrsidan |
|
Och så kommer dalgångarna med alla berg. |
|
Sen när man just glömt hur man gör,
så ska man börja trampa uppför igen |
|
Men titta det gick bra, nu är jag redan
ovanför den brantaste biten |
|
Och så kom bussen mitt i alltihopa |
|
Den proppade till vägen direkt, tur att jag hann före |
|
Mera utsikt, bekanta berg som känns hemtrevliga |
|
Så! Uppe! |
|
Där ska man titta på utsikten har de bestämt och
byggt en plats för det. |
|
Tittar man helt obstinat åt andra hållet istället så ser
det ut så här. Mmm, utför.. |
|
Ända dit ner behöver man nästan inte trampa en enda gång!
Jag har zoomat så man ska se sanddynerna i Maspalomas |
|
Egentligen är det lite längre bort |
|
Men här är jag nere och kör längs kusten, lämnat
Maspalomas bakom mig. |
|
Och nu börjar det brännas, inte jättelångt kvar |
|
Horisonten är märkligt sned men fint solglitter var det |
|
Sen kommer en spännande tunnel. Små lampor måste
man ha här. Tre tunnlar på hemvägen ska passeras. |
|
Å titta! Klumpen där borta är Puerto Mogán |
|
Klumpen och plumpen |
|
Sista biten hem. här var det blommor och julskyltat,
för jo, visst är det |
|
..Tomten! |
|
Här växer julstjärnorna i buskar. Eller träd. Nånting.
Ingen kruka i alla fall. |
|
Hej huset! Där uppe boddes det för ett par år sen. |
|
Bredvid molinon. Lätt att hitta hem till. |