Dags för en utflykt och obruten mark! Om man nu kan säga
det om asfalterad väg, men en ny runda för mig åtminstone.
|
Första toppen, innan färden ned mot Aldea |
|
Full fart utför |
|
Första bypasseringen |
|
I Aldea ligger detta lustiga hus, förlåt museum |
|
Här odlas även en massa, och bergen därborta
är de som jag ska ta mig över, bland annat |
|
Nu lämnar jag Aldea, fina stranden och hamnen
får besökas en annan dag |
Agaete är hamnstaden långt uppe i nordväst, där man kan ta
båten över till Teneriffa om man vill. Tanken på en sån tur har väl föresvävat under mina längre
vistelser men aldrig blivit av, och denna gång tänkte jag bara passera och testa
en ny väg upp från norrsidan.
Fram till San Nicólás gick det som tåget men redan
där stannade jag för påfyllning även om det egentligen inte hade gått åt så
mycket i flaskorna, men det var just det – det borde det ha gjort. Solen
gassade och det är ändå en uppförsbacke halva vägen. Dessutom påminde magen med
ett litet knorr att den förstärkande frukostbananen glömts på bänken och att gröten
hade skumpat ner nu, ner efter alla hackiga vägar på nedfarten.
Så en snabb
proviantering och så vidare norrut för att precis innan Playa de la Aldea – som
även har en vacker hamn vilken inte heller besöktes idag – ta vänster och fortsätta upp längs kusten.
Även om
kusten ofta är en bit bort från vägen och framförallt väldigt långt ned,
så kändes friska havsvindar uppiggande och jag var full av iver inför min nya utflykt.
Tur det för den skulle kännas ganska lång innan jag kom hem, men än så länge
gick det av bara farten. Det är sceniskt och öppet och Atlanten går sömlöst över i himlen så det finns mycket att titta på och tarvar en del av fotoarmen.
Efter vad som kändes som oväntat länge dök i alla fall Agaete
upp, först på håll och sen på riktigt. Väl inne i staden ovanför hamnen passade
det bra med flaskpåfyllning igen och sen bar det av på mindre väg ut ur stan för
att slippa trafiken, och det kan man lugnt säga att jag gjorde. Faktiskt
därifrån och hela vägen upp till toppen var det knappt en bil längs vägen, nån enstaka bara och
en och annan gubbe, en skock vandrande turister, lite boskap, ett par skällande hundar.. men synnerligen avbefolkat.
Den ”nya vägen upp” GC220, som
går hela vägen upp till tallskogen på toppen, var som väg betraktat övervägande helt okej men fläckvis
även ruskigt knagglig och ”Presa las Niñas-usel” vilket gör att jag knappast kommer
ta den igen i närtid. Den var också betydligt mer kuperad (dvs slöseri med nyss avverkad
uppförsbacke..) än de övriga vägarna som går norrifrån och upp, men även väldigt
trevlig och oerhört varierande både till utseende och klimat. Färden gick igenom ett par minimala men välordnade byar och bjöd på väldigt blandad terräng; bonnlandskap, tropik, blomsterängar, tallskog,
lavasandskullar.. rubbet.
Eftersom senaste drickastoppet hade gett mig en
ordentlig halsbränna - vet inte om det var drickyoghurten som inte landade rätt men nånting var det, så var det lite kämpigt delar av vägen, men annars tuggades det på i jämn lunk uppför.
Det kändes långt men väl uppe i vägs ände, där
det var oerhört lockande att ta höger mot Artenara eftersom det då väntar en
fantastisk utförslöpa, höll jag fast vid min initiala plan att ta en annan väg
hem, eftersom just Artenara passerats flitigt på sistone.
Så vidare uppåt istället, mot
utsiktsplatsen vid Pinos de Galdár för att runda toppen och köra nedåt en bra
bit (detta känns olustigt eftersom jag vet att jag egentligen snarare ska upp högre, men
vägarna går ju som de gör och nu råkar jag veta att enda alternativet dvs vägen som går över själva toppen, är helt hopplös) för att sen vika av och slutligen gneta upp igen för sista biten till Cruz de Tejeda.
Som om detta inte vore nog
ska man därifrån upp ytterligare och sikta på högsta toppen, Pico de las Nieves (även
om man inte behöver upp på densamma), vilket innebär en skarp vänstersväng för att köra runt även nästa
topp på norrsidan av berget, och efter ytterligare kassa vägar i väldigt vacker
natur, så dyker så äntligen korsningen upp där man får svänga höger och utför, och bara
behöver trampa några minuter totalt av en drygt timme lång utförsresa. Dock skedde denna i
motvind, så jag var nästan döv när jag kom ned.
Så igår var det skönt att komma
hem men fanns ändå lite ork kvar till att käka ute nere i hamnen med vänner. Kanske
man tom hade förtjänat både tvårätters och ett ivrigt påfyllt vinglas, det var
i alla fall det det blev för att fira min nya tur.
|
Det här är min utsikt istället |
|
Återblick, därifrån kom jag just |
|
..och fortsättning följer. |
|
Titta! Utsiktsplats. Då får man stanna lite. |
|
Längst därborta syns Agaete, dit ska jag |
|
Usch vad långt ned |
|
Nu får det räcka, framåt marsch |
|
Ny återblick, inget fel på utsikten här |
|
Bra fångst i näten här. Med tanke på
potthålen i vägen så behövs de.. |
|
Den där skylten får någon annan läsa,
jag vågar inte gå fram dit.. |
|
Men man kan titta ut istället för ned,
mycket fint |
|
Ny återblick |
|
Och full fart framåt igen |
|
Vissa platser har bättre namn än andra. Jag såg skylten, sökte palmen, och där stod den. :) |
|
Titta! Agaete närmar sig |
|
..meter för meter. Nu kan man ju tom urskilja
Teneriffa-färjan. Tror jag att det är. |
|
Här dyker själva staden upp |
|
..och såhär ser Agaete ut i närbild. |
|
Samma väg hem igen? Nej, jag kör vidare. |
|
Denna charmiga plats blev påfyllningsdepå |
|
In på småvägar. Bo för kanariska jättekaniner? |
|
Jag hade inget att bekänna så jag kunde fortsätta,
mot berget som leder hem |
|
Ajö kusten, kullen heter fö Montaña de Gáldar,
och bor i staden som gett namnet |
|
Nu blir det blomstervägar igen |
|
Blommor och berg, i förgrunden kan vara Montaña
de Guía, men den presenterade sig eg inte |
|
Här blev jag ordentligt utskälld, jag fick i n t e
stå utanför här, men svansen viftade.. |
|
Mer upp, lite annan grönska |
|
Och så känns det som någon annanstans igen |
|
Bykyrkan i Caideros |
|
Och så plötsligt tallskog |
|
Sen mera vidder |
|
Och plötsligt Gotlandskänsla längs vägkanten |
|
Som övergår i lavagrus |
|
Nu börjar det arta sig. Det vita strecket långt borta
är vägen mot Artenara. |
|
Men jag skulle inte till Artenara utan vidare uppåt.
Här var dimman igen, men inte kall o tjock som sist. |
|
Ännu en strapats senare, äntligen Cruz de Tejeda.
Men ingen ro för det, vänster om och vidare uppåt! |
|
Hääär fick jag äntligen vika av utför! |
|
Roque Nublo passerades i god fart. Han gömde
sig dessutom i ett moln. |
|
Dagens tur, drygt 14 mil och 3600 goa höjdmeter |