Jag byter liv ett tag - adjö snö, hej Kanö!: maj 2016

Dags för en utflykt och obruten mark! Om man nu kan säga det om asfalterad väg, men en ny runda för mig åtminstone.

Första toppen, innan färden ned mot Aldea

Full fart utför

Första bypasseringen

I Aldea ligger detta lustiga hus, förlåt museum

Här odlas även en massa, och bergen därborta
är de som jag ska ta mig över, bland annat

Nu lämnar jag Aldea, fina stranden och hamnen
får besökas en annan dag

Agaete är hamnstaden långt uppe i nordväst, där man kan ta båten över till Teneriffa om man vill. Tanken på en sån tur har väl föresvävat under mina längre vistelser men aldrig blivit av, och denna gång tänkte jag bara passera och testa en ny väg upp från norrsidan.

Fram till San Nicólás gick det som tåget men redan där stannade jag för påfyllning även om det egentligen inte hade gått åt så mycket i flaskorna, men det var just det – det borde det ha gjort. Solen gassade och det är ändå en uppförsbacke halva vägen. Dessutom påminde magen med ett litet knorr att den förstärkande frukostbananen glömts på bänken och att gröten hade skumpat ner nu, ner efter alla hackiga vägar på nedfarten.

Så en snabb proviantering och så vidare norrut för att precis innan Playa de la Aldea – som även har en vacker hamn vilken inte heller besöktes idag – ta vänster och fortsätta upp längs kusten.

Även om kusten ofta är en bit bort från vägen och framförallt väldigt långt ned, så kändes friska havsvindar uppiggande och jag var full av iver inför min nya utflykt. Tur det för den skulle kännas ganska lång innan jag kom hem, men än så länge gick det av bara farten. Det är sceniskt och öppet och Atlanten går sömlöst över i himlen så det finns mycket att titta på och tarvar en del av fotoarmen.

Efter vad som kändes som oväntat länge dök i alla fall Agaete upp, först på håll och sen på riktigt. Väl inne i staden ovanför hamnen passade det bra med flaskpåfyllning igen och sen bar det av på mindre väg ut ur stan för att slippa trafiken, och det kan man lugnt säga att jag gjorde. Faktiskt därifrån och hela vägen upp till toppen var det knappt en bil längs vägen, nån enstaka bara och en och annan gubbe, en skock vandrande turister, lite boskap, ett par skällande hundar.. men synnerligen avbefolkat.

Den ”nya vägen upp” GC220, som går hela vägen upp till tallskogen på toppen, var som väg betraktat övervägande helt okej men fläckvis även ruskigt knagglig och ”Presa las Niñas-usel” vilket gör att jag knappast kommer ta den igen i närtid. Den var också betydligt mer kuperad (dvs slöseri med nyss avverkad uppförsbacke..) än de övriga vägarna som går norrifrån och upp, men även väldigt trevlig och oerhört varierande både till utseende och klimat. Färden gick igenom ett par minimala men välordnade byar och bjöd på väldigt blandad terräng; bonnlandskap, tropik, blomsterängar, tallskog, lavasandskullar.. rubbet.

Eftersom senaste drickastoppet hade gett mig en ordentlig halsbränna - vet inte om det var drickyoghurten som inte landade rätt men nånting var det, så var det lite kämpigt delar av vägen, men annars tuggades det på i jämn lunk uppför.

Det kändes långt men väl uppe i vägs ände, där det var oerhört lockande att ta höger mot Artenara eftersom det då väntar en fantastisk utförslöpa, höll jag fast vid min initiala plan att ta en annan väg hem, eftersom just Artenara passerats flitigt på sistone.

Så vidare uppåt istället, mot utsiktsplatsen vid Pinos de Galdár för att runda toppen och köra nedåt en bra bit (detta känns olustigt eftersom jag vet att jag egentligen snarare ska upp högre, men vägarna går ju som de gör och nu råkar jag veta att enda alternativet dvs vägen som går över själva toppen, är helt hopplös) för att sen vika av och slutligen gneta upp igen för sista biten till Cruz de Tejeda.

Som om detta inte vore nog ska man därifrån upp ytterligare och sikta på högsta toppen, Pico de las Nieves (även om man inte behöver upp på densamma), vilket innebär en skarp vänstersväng för att köra runt även nästa topp på norrsidan av berget, och efter ytterligare kassa vägar i väldigt vacker natur, så dyker så äntligen korsningen upp där man får svänga höger och utför, och bara behöver trampa några minuter totalt av en drygt timme lång utförsresa. Dock skedde denna i motvind, så jag var nästan döv när jag kom ned.

Så igår var det skönt att komma hem men fanns ändå lite ork kvar till att käka ute nere i hamnen med vänner. Kanske man tom hade förtjänat både tvårätters och ett ivrigt påfyllt vinglas, det var i alla fall det det blev för att fira min nya tur.

Det här är min utsikt istället

Återblick, därifrån kom jag just

..och fortsättning följer.

Titta! Utsiktsplats. Då får man stanna lite.

Längst därborta syns Agaete, dit ska jag

Usch vad långt ned

Nu får det räcka, framåt marsch

Ny återblick, inget fel på utsikten här

Bra fångst i näten här. Med tanke på
potthålen i vägen så behövs de..

Den där skylten får någon annan läsa,
jag vågar inte gå fram dit..

Men man kan titta ut istället för ned,
mycket fint

Ny återblick

Och full fart framåt igen

Vissa platser har bättre namn än andra.
Jag såg skylten, sökte palmen, och där stod den. :)

Titta! Agaete närmar sig

..meter för meter. Nu kan man ju tom urskilja
Teneriffa-färjan. Tror jag att det är.

Här dyker själva staden upp

..och såhär ser Agaete ut i närbild.

Samma väg hem igen? Nej, jag kör vidare.

Denna charmiga plats blev påfyllningsdepå

In på småvägar. Bo för kanariska jättekaniner?

Jag hade inget att bekänna så jag kunde fortsätta,
mot berget som leder hem

Ajö kusten, kullen heter fö Montaña de Gáldar,
och bor i staden som gett namnet

Nu blir det blomstervägar igen

Blommor och berg, i förgrunden kan vara Montaña
de Guía, men den presenterade sig eg inte

Här blev jag ordentligt utskälld, jag fick i n t e
stå utanför här, men svansen viftade..

Mer upp, lite annan grönska

Och så känns det som någon annanstans igen

Bykyrkan i Caideros

Och så plötsligt tallskog

Sen mera vidder

Och plötsligt Gotlandskänsla längs vägkanten

Som övergår i lavagrus

Nu börjar det arta sig. Det vita strecket långt borta
är vägen mot Artenara.

Men jag skulle inte till Artenara utan vidare uppåt.
Här var dimman igen, men inte kall o tjock som sist.

Ännu en strapats senare, äntligen Cruz de Tejeda.
Men ingen ro för det, vänster om och vidare uppåt!

Hääär fick jag äntligen vika av utför!

Roque Nublo passerades i god fart. Han gömde
sig dessutom i ett moln.

Dagens tur, drygt 14 mil och 3600 goa höjdmeter

Ja, vädret lekte med mig alltså. Sånt kan svänga snabbt här så det är bara att hänga med i svängarna bäst man kan även där. Utöver de uppenbara svängarna som håller en kvar på vägen alltså.

Passet före Tejeda närmar sig

Tjo hej nu är vi på bonnvischan, hej Tejeda!

Som just bestyckats med öns snyggast belägna tjotta,
tack för det!

Inget fel på utsikten i depåstoppet.
2 liter dricka och 2 bananer.

Aloen prunkar längs vägarna

I torsdags var det ju ledigt enligt svenska almanackan så för min del stod såklart långtur på schemat, närmare bestämt Moya med den extra turen över nästa dalgång som jag upptäckte sist.

Så upp och iväg och Tejeda som första anhalt, där första drickastoppet och en stunds intagande av mitt lilla hjärtefnus till by fick ske. Kanske var det de proppfyllda flaskorna på min redan relativt tunga springare som fick mig att vika av mot Artenara istället för Cruz Tejeda när passet skulle bemästras, det är lite oklart men färden gick alltså dit istället för rakt upp.

Efter Artenara kom plötsligt en dimbank fram, och först var det väldigt skönt, värmen kan bli lite påträngande såhär i bergsbestigningar, och dessutom var det väldigt vackert med dimma som kröp upp från dalen och smög sig uppåt över vägen.

Glad i hågen passerade jag Pinos de Galdár och därmed passet, och rullade utför för att ta den omvända vägen mot hur jag körde sist, dvs genom Moya västerifrån istället och alltså köra upp från Firgas där jag vanligen brukar trilla ned.

Nå, ned en bit, och så lite till, men dimman som jag hade räknat med skulle lätta hade inte alls nån lust med det utan tilltog istället i både tjocklek och densitet, och ju längre ned jag kom desto mer kändes den som gömställe för både insjöar och små isglassar.

Till slut fick jag se mig besegrad, det såg inte ut att bli ett dugg bättre på bra länge och trots alla väderprognoser som sa sol och lite moln därnere så var det bara att ge sig och vända tillbaka. Hela poängen med att åka till Moya är ju att det är helt galet vackert, men vad hjälper det om man inte ens ser handen framför sig.

Så, Fontanales blev det istället, och så upp igen, och hem samma väg. Jag såg ju fram emot värmen som jag lämnade i Artenara, men se den hade alldeles gått upp i rök (hehe) och infann sig nu först i Tejeda, som mer än någonsin framstod som en uppenbarelse där den dök upp, kritvit och i strålande sol. Håhå jaja.

Så i passeringen tog jag vägen genom byn istället för ovanför, och stannade till på mandelbageriet och köpte en av de lokala stoltheterna mazapan. Nåt ska man ju ha med sig hem till blomvakten och det kändes som jag stod i skuld till byn som äntligen fick andarna på plats igen.

Därifrån var resan behaglig igen, om än med lite trötta ben, man blir lite tagen när vädret slår om, men bara man pallar upp till passet ovanför Ayacata så har man ju nästan bara utför kvar.

Blev en bra tur trots allt, Moya får bli en annan dag. Idag har jag vilat benen och bara tog en tur till Maspalomas för att köpa ny styrlinda. Men den tar jag en annan dag, nu är det foamroller och sova som gäller, imorrn är ju ny ledig dag. Får se vad det innebär.