Väderlek!

Ja, vädret lekte med mig alltså. Sånt kan svänga snabbt här så det är bara att hänga med i svängarna bäst man kan även där. Utöver de uppenbara svängarna som håller en kvar på vägen alltså.

Passet före Tejeda närmar sig

Tjo hej nu är vi på bonnvischan, hej Tejeda!

Som just bestyckats med öns snyggast belägna tjotta,
tack för det!

Inget fel på utsikten i depåstoppet.
2 liter dricka och 2 bananer.

Aloen prunkar längs vägarna

I torsdags var det ju ledigt enligt svenska almanackan så för min del stod såklart långtur på schemat, närmare bestämt Moya med den extra turen över nästa dalgång som jag upptäckte sist.

Så upp och iväg och Tejeda som första anhalt, där första drickastoppet och en stunds intagande av mitt lilla hjärtefnus till by fick ske. Kanske var det de proppfyllda flaskorna på min redan relativt tunga springare som fick mig att vika av mot Artenara istället för Cruz Tejeda när passet skulle bemästras, det är lite oklart men färden gick alltså dit istället för rakt upp.

Efter Artenara kom plötsligt en dimbank fram, och först var det väldigt skönt, värmen kan bli lite påträngande såhär i bergsbestigningar, och dessutom var det väldigt vackert med dimma som kröp upp från dalen och smög sig uppåt över vägen.

Glad i hågen passerade jag Pinos de Galdár och därmed passet, och rullade utför för att ta den omvända vägen mot hur jag körde sist, dvs genom Moya västerifrån istället och alltså köra upp från Firgas där jag vanligen brukar trilla ned.

Nå, ned en bit, och så lite till, men dimman som jag hade räknat med skulle lätta hade inte alls nån lust med det utan tilltog istället i både tjocklek och densitet, och ju längre ned jag kom desto mer kändes den som gömställe för både insjöar och små isglassar.

Till slut fick jag se mig besegrad, det såg inte ut att bli ett dugg bättre på bra länge och trots alla väderprognoser som sa sol och lite moln därnere så var det bara att ge sig och vända tillbaka. Hela poängen med att åka till Moya är ju att det är helt galet vackert, men vad hjälper det om man inte ens ser handen framför sig.

Så, Fontanales blev det istället, och så upp igen, och hem samma väg. Jag såg ju fram emot värmen som jag lämnade i Artenara, men se den hade alldeles gått upp i rök (hehe) och infann sig nu först i Tejeda, som mer än någonsin framstod som en uppenbarelse där den dök upp, kritvit och i strålande sol. Håhå jaja.

Så i passeringen tog jag vägen genom byn istället för ovanför, och stannade till på mandelbageriet och köpte en av de lokala stoltheterna mazapan. Nåt ska man ju ha med sig hem till blomvakten och det kändes som jag stod i skuld till byn som äntligen fick andarna på plats igen.

Därifrån var resan behaglig igen, om än med lite trötta ben, man blir lite tagen när vädret slår om, men bara man pallar upp till passet ovanför Ayacata så har man ju nästan bara utför kvar.

Blev en bra tur trots allt, Moya får bli en annan dag. Idag har jag vilat benen och bara tog en tur till Maspalomas för att köpa ny styrlinda. Men den tar jag en annan dag, nu är det foamroller och sova som gäller, imorrn är ju ny ledig dag. Får se vad det innebär.