onsdag 4 maj 2016

¿Qué falta?

Eller; det man inte har i huvudet får man ha i benen. Sannare än någonsin. 

Azulejos - första passeringen för dagen
Utsikt över San Nicolás, här insåg jag att pumpen
inte var i ryggfickan och vände hem igen
Åker man genom Hoyo är entrén till San Nicolás
så här tjusig
Inte så myspysigt kanske, men här fylldes flaskor på
och magen fylldes med drickyoghurt
Det finns ett par saker man inte bör åka iväg utan om man tänker ta sig en långtur i oländiga trakter, och högt på den listan står pump. 

Den insåg jag dock låg kvar hemma, efter en knapp timmes cykling. Så snöpligt. 

Det går så klart att chansa och köra utan, men jag kände inte för det helt enkelt. Jag skulle inte förlåtit mig om det smällt eller börjat pysa mitt i bergen där knappt någon är, så jag vände tillbaka. Spelar ju inte så stor roll när man ändå hade tänkt cykla hela dagen och hemmavägarna är hur fina som helst. 

Så första långturen tog just hela dagen, med ett par pitstop och lite motvind inberäknat, inklusive en måttligt toppformad trampare för att inte skylla allt på allting annat. 


Det mesta är sig likt här, det är som alltid en glädjefest att komma hit för mig, jag har varit här i en vecka redan men vardagarna går åt till arbete så det var först i lördags det började arta sig på cykelfronten. 

Vägen från Mogán upp till Tasartico-korset är utsökt, utför är det sämre - rätt dåligt tom, men viker man av över Hoyo får man en pittoresk resa sista biten ner till San Nicolás. 

Bergsvägarna upp till Artenara därifrån är hyggliga förutom stigningen till Vega de Acusa som är hemsk, knögglig och jobbig, men istället är biten därefter när man väl kommit upp i skogen på toppen alldeles alldeles underbar. Slät och lättåkt. Och så favortisträckan då, Artenara till Tejeda, fullt ös på perfekt väg i den allra vackraste av omgivningar. 

Tejeda sen är ju ett kaptiel för sig, och sen den utnämndes till en av Spaniens vackraste byar har de öst på ännu mer och det är välskött och renoverat som aldrig förr. Därifrån kommer ytterligare en av mina favvosträckor, Tejeda till Aycata, relativt lättsam stigning och genuint härlig bara, särskilt i februari när mandelträden blommar, men även nu med när andra saker blommar istället, om än lite mindre iögonfallande. 

Till sist då, vägen från Ayacata och ner till Mogán igen är tyvärr ingen rolig historia, delar av den är rent usel men efter Presa Las Niñas är det fritt fram, bara att hänga med och kanske bromsa lite, heeela vägen hem. Galant.



Karta modell äldre. Tja, den stämmer nog
hyggligt fortfarande

Utsikt från kisspaus. Såna behövs knappt fö,
vätskan hittar ut genom porerna istället... 

Mycket vatten i bergssjöarna faktiskt,
lite överraskande
Vega de Acusa avklarad, inte ett molm på hela dagen
men där borta ser det tjockt ut.. Dit ska jag!

Nu är klättringen gjord, där syns Artenara

Här börjar lyxsträckan bort till Tejeda

Tejeda sett från La Degollada
Tejeda med molnmössa, sett från vägen mot Ayacata
Dagens tur, första biten halvvägs till Aldea blev dubbel.
Dubbelt så kul

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar