Hemmaberg och sydkust

Söndagen trampades det igen, lite kortare och framför allt ingen bonusvända i början, men fortfarande en god dagstur.

Blommigt och fint så här års i bergen

Knappt så man känner igen Ayacata i all blomster

Från Cruz Grande

San Bartolomé lite på håll

Jag unnade mig själv lite slöande hemmavid först, och stack iväg lagom när det var som varmast. Idiotiskt såklart, jag svettade vettet ur mig halvvägs upp till Ayacata, men där någonstans så kändes de svalare bergsvindarna och allt blev mer än drägligt igen.

Väl uppe styrdes kosan mot San Bartolomé, tyvärr är vägen från passet Cruz Grande ner till Bartan riktigt usel men det finns inga alternativ så det är bara att bita ihop och klämma fast ramen mellan knäna.

Men lika usel som vägen är ovanför byn, lika fantastisk är den när man väl passerat och fortsätter ner mot Maspalomas. Dagen till ära hade jag dessutom medvind utför, delvis åtminstone, så där gick det undan. Innan man når plattlandet ska man dock gneta upp för ett par backar innan det går utför igen, så helt avslappnad får man inte bli.

Sen är det ju kuststräcka för hela slanten, från San Fernando där man landar med en rasande fart efter flera kilometers utförsåkning är det bara att hitta kusten, och sen hoppas på bra vindar sista biten hem. Det var lite blandat ställt med den saken, emellanåt riktigt gnetigt, men efter Arguíneguín hittade vinden min rygg och sista biten efter Puerto de Mogán, en uppförsbacke på ungefär 6 kilometer, gick av bara farten. Medvind är grejen.

Sen var det arbetsdag igen men jag återkommer när det cyklats nåt nytt spännande!