Agaete

Dags för en utflykt och obruten mark! Om man nu kan säga det om asfalterad väg, men en ny runda för mig åtminstone.

Första toppen, innan färden ned mot Aldea

Full fart utför

Första bypasseringen

I Aldea ligger detta lustiga hus, förlåt museum

Här odlas även en massa, och bergen därborta
är de som jag ska ta mig över, bland annat

Nu lämnar jag Aldea, fina stranden och hamnen
får besökas en annan dag

Agaete är hamnstaden långt uppe i nordväst, där man kan ta båten över till Teneriffa om man vill. Tanken på en sån tur har väl föresvävat under mina längre vistelser men aldrig blivit av, och denna gång tänkte jag bara passera och testa en ny väg upp från norrsidan.

Fram till San Nicólás gick det som tåget men redan där stannade jag för påfyllning även om det egentligen inte hade gått åt så mycket i flaskorna, men det var just det – det borde det ha gjort. Solen gassade och det är ändå en uppförsbacke halva vägen. Dessutom påminde magen med ett litet knorr att den förstärkande frukostbananen glömts på bänken och att gröten hade skumpat ner nu, ner efter alla hackiga vägar på nedfarten.

Så en snabb proviantering och så vidare norrut för att precis innan Playa de la Aldea – som även har en vacker hamn vilken inte heller besöktes idag – ta vänster och fortsätta upp längs kusten.

Även om kusten ofta är en bit bort från vägen och framförallt väldigt långt ned, så kändes friska havsvindar uppiggande och jag var full av iver inför min nya utflykt. Tur det för den skulle kännas ganska lång innan jag kom hem, men än så länge gick det av bara farten. Det är sceniskt och öppet och Atlanten går sömlöst över i himlen så det finns mycket att titta på och tarvar en del av fotoarmen.

Efter vad som kändes som oväntat länge dök i alla fall Agaete upp, först på håll och sen på riktigt. Väl inne i staden ovanför hamnen passade det bra med flaskpåfyllning igen och sen bar det av på mindre väg ut ur stan för att slippa trafiken, och det kan man lugnt säga att jag gjorde. Faktiskt därifrån och hela vägen upp till toppen var det knappt en bil längs vägen, nån enstaka bara och en och annan gubbe, en skock vandrande turister, lite boskap, ett par skällande hundar.. men synnerligen avbefolkat.

Den ”nya vägen upp” GC220, som går hela vägen upp till tallskogen på toppen, var som väg betraktat övervägande helt okej men fläckvis även ruskigt knagglig och ”Presa las Niñas-usel” vilket gör att jag knappast kommer ta den igen i närtid. Den var också betydligt mer kuperad (dvs slöseri med nyss avverkad uppförsbacke..) än de övriga vägarna som går norrifrån och upp, men även väldigt trevlig och oerhört varierande både till utseende och klimat. Färden gick igenom ett par minimala men välordnade byar och bjöd på väldigt blandad terräng; bonnlandskap, tropik, blomsterängar, tallskog, lavasandskullar.. rubbet.

Eftersom senaste drickastoppet hade gett mig en ordentlig halsbränna - vet inte om det var drickyoghurten som inte landade rätt men nånting var det, så var det lite kämpigt delar av vägen, men annars tuggades det på i jämn lunk uppför.

Det kändes långt men väl uppe i vägs ände, där det var oerhört lockande att ta höger mot Artenara eftersom det då väntar en fantastisk utförslöpa, höll jag fast vid min initiala plan att ta en annan väg hem, eftersom just Artenara passerats flitigt på sistone.

Så vidare uppåt istället, mot utsiktsplatsen vid Pinos de Galdár för att runda toppen och köra nedåt en bra bit (detta känns olustigt eftersom jag vet att jag egentligen snarare ska upp högre, men vägarna går ju som de gör och nu råkar jag veta att enda alternativet dvs vägen som går över själva toppen, är helt hopplös) för att sen vika av och slutligen gneta upp igen för sista biten till Cruz de Tejeda.

Som om detta inte vore nog ska man därifrån upp ytterligare och sikta på högsta toppen, Pico de las Nieves (även om man inte behöver upp på densamma), vilket innebär en skarp vänstersväng för att köra runt även nästa topp på norrsidan av berget, och efter ytterligare kassa vägar i väldigt vacker natur, så dyker så äntligen korsningen upp där man får svänga höger och utför, och bara behöver trampa några minuter totalt av en drygt timme lång utförsresa. Dock skedde denna i motvind, så jag var nästan döv när jag kom ned.

Så igår var det skönt att komma hem men fanns ändå lite ork kvar till att käka ute nere i hamnen med vänner. Kanske man tom hade förtjänat både tvårätters och ett ivrigt påfyllt vinglas, det var i alla fall det det blev för att fira min nya tur.