Kristallklart. Och blåsigt!

Om det var dimma sist så var det sannerligen motsatsen igår. Enligt eltiempo.es som är min ledsagare och hjälpreda här på ön när det kommer till väder och oväder så skulle sikten vara 10 km, men jag vågar garantera det femdubbla. 

Var visst stora gå-dagen, lämmeltåg längs kusten

Gå? När man kan cykla? 

Nu lämnar vi kusten och siktar på bergen

Just de här två ställena, närmare bestämt
(nej, inte kyrkogården, de andra)

På vägen upp passerar man "indianstället", en
urinvånare-turistattraktion som jag missat. 

Här står hövdingen själv i ur och skur. Ugh.

Nyss nämnda vädersajt fick mig, trots den grymt fina morgonen att avstå en topptur med nedslag på norrsidan, då det skulle komma minimalt men ändock stänk framåt lunchtid i flera av orterna där. Annars har jag stor lust att ta en sväng norrut men det måste vara garanterat fint väder, minsta lilla skur eller för hård vind kan få rätt bistra konsekvenser 2000 meter upp. 

Så det blev den turen jag hade tänkt från början; kustvägen till Playa Inglés och upp Fataga över San Bartolome till Cruz Grande och Ayacata, där man har 2,5 mil hem, nästan bara nedför. 4,5 timmar hade jag estimerat men det tog lite längre. Anledningen stavas vind. Hård och seg och rakt åt fel håll. 

I början gick det dock vägen, som en dans faktiskt då jag hade sällskap av ett par belgare första biten, och när de svängde upp mot Soria gick sista backarna till Inglés av bara farten. Så i San Fernando var jag i god tid enligt schema, stannade för en stretch och drickapåfyllning, lunch hade jag planerat i Bartan. 

Upp igen och iväg, men nästan direkt kändes benen lite sega och vägen brantare än jag ville minnas. Nåja. Det är bara att växla ner och paddla på. Rädd om de sargade knäna är det inte tal om att stå och bända nu, bara för att öka farten, när hela dagen ändå finns tillgänglig. 

Trots lättaste växeln i en backe som knappast kan kallas brant (här) så kändes det hemskt jobbigt och slitsamt. Måste vara en sån dag, tänkte jag. Men efter första platån började jag misstänka att vinden kanske spelat in redan från början, för där uppe blev den uppenbar och starkt påträngande. 

Då kom jag att tänka på att nyss nämnda eltiempo varnat för hårda vindar på flera ställen, men inte hade jag tänkt att de skulle vara så långt ner i bergen! De var de, och vägen till Fataga blev gräsligt seg och jag var tvungen att ta lunchpausen där istället - jag var slut och less och hade ont i ryggen långt innan byn äntligen dök upp. 

Men en ostmacka och en kaffe kan skaka liv i även de ledsnaste ben, så en stund senare passerade jag Bartan - på ovansidan eftersom jag ville återbesöka den lilla "knäppen" som man var tvungen att ta förra året för att komma vidare söderut, då en minimal snutt av vägen var avstängd i en halv evighet. Några minns min konspirationsteori. Den var lika brant som sist och kändes bra att ta nedåt. 

Glad i hågen siktade jag på Cruz Grande, för att lika snabbt bli oglad i densamme, för nu kom stormbyar farande längs berget, och plötsligt var jag tvungen att hoppa av cykeln och ta spjärn, med benen brett isär för att inte blåsa omkull stillastående. Vafan. Hur cyklar man i det här?!! Kommer jag ens hem? 

Men några vingliga serpor senare så lugnade byarna ner sig och jag fick komma upp till toppen. Sen tog det ovanligt lång tid innan jag äntligen nådde Ayacata och det är sällan jag varit så glad att se den skylten. Den här turen var en riktigt jobbig en. 

Man vet aldrig riktigt vad som kommer hända när man kör i berg, det har jag sagt förr och fick anledning konstatera igen. 

Ner gick det i alla fall bra utan överraskningar och inte för kallt, och en rask dusch direkt efter hemkomst var vi på väg till "första juicehaket" som även heter Las Cañadas för middag. I bil, tack och lov, med våra lokalvänner här. Trevligt och gott, och en bra avslutning på dagen. 

För er som undrar var Matti håller hus så har han ont i knäna och har pausat cyklingen ett tag, men vi hoppas att han får vara med igen snart han med.

Fin utsikt från första platån

Som heter så här, knappt 500 möh

Där går det utför ett tag. I mitten låångt bort
syns Risco Blancos vita klippa

En fin kaktus bara

Äntligen Fataga!

Ja, flaggorna smattrar åt HELT fel håll.
Med besked.

Bättre att stanna och fika

På väg uppåt, slingrigt och grant

Här ser man ända bort till Vecindario!

Och en bit till upp ser man Santa Lucias vita hus

San Bartolomé. Vilken skillnad från förra inlägget!

Cruz Grande, äntligen!
Och fortfarande strålande sol

Fina vägen hem

I brist på Matti fick jag fota spökplumpen

Santa Lucía

..hade jag längtat länge efter att återse! Och särskilt egentligen vägen därifrån, som är så rolig och fin, böljande längs med berget som en berg- och dalbana för barn. 

San Bartolomé, sett nedifrån denna gång.
Dimmigt uppåt..

Burr.
Så här ska inte vägen mot Santa Lucia se ut.

Lite klarnade det när jag närmade mig..

..men ack så grått bland bergen. 

Och igår var det alltså dags. Turen blev dock inte riktigt den ljusklara hägring som jag hade drömt om, redan morgonen var relativt molnig och väderprognosen sa moln hela dagen, men solen värmde och vägen upp till Ayacata var riktigt behaglig. Jag vill ju gärna inte ha steksol när jag klättrar, det brukar bli tillräckligt svettigt ändå. 

Jag hann precis tänka att "det här vädret blev ju helt perfekt ju!" när jag kom fram till Cruz Grande, som alltså är sista anhalt innan det bär utför och ned mot sydkusten. Där tog det stopp. Där och på andra sidan passet var det dimma - hela vägen ner, så långt man kunde se åtminstone. 

Fan också. Men det lättar nog tänkte jag och tog på västen. Ärmarna fick vänta. Ända till San Bartolomé, dvs ca 10 minuter nedförsbacke senare. Då var jag kall och frös. Och längtade efter långfingervantar och pannbandet som jag hade haft med några dagar tidigare men inte nu. Jag skulle ju inte så högt.. 

Nå, på med ärmarna och huttrade mig ner till Santa Lucia för lunchfika på stammishaket El Mirador. Trots solglimtar ville kroppen inte riktigt tina upp, det blåste lite och jag frös, och tänkte att det var ju inte så här jag hade tänkt mig det hela. Jag som längtat så. 

Ett enormt och mörkgrått moln låg och lurade ovan bergen söderut, och jag började fundera på hur det här skulle gå, om det började regna också. Men det gjorde det inte. Jag hittade en solig plats inomhus, där jag stod vid fönstret och grillade i 10 minuter, hoppade sen på hojen och trampade neråt. 

Det gick fint, var inte särskilt kallt och det elaka molnet blåste bort eller nåt. Hela vägen hem var behaglig även om jag saknade den vanligtvis stenhårda medvinden man får när man svänger ut ur Vecindario, ut på stora vägen och siktar på Bahía Feliz (och alla övriga charterorter som dyker upp gubevars, som ett pärlband efter varann). Den infann sig inte. Det blåste lite medelstark sidvind istället, men större delen av hemvägen var istället behagligt blåsfri, så blåsfritt det blir här, och det var gott som kompensation. 

Hem kom jag i god form, efter 6 timmar i sadeln, utan skrikande knän och bara lite klagande rygg, och i det här sammanhanget så är det ett strålande formbesked. Långt ifrån nån formtopp, visst, men just nu är jag glad att jag kan cykla långt bara, och särskilt i berg. Fort kan jag köra hemma. Kanske. Om den andan faller på igen. 
Hasta luego!

Ösregn på gång eller? 

Här togs lunchpaus. Det skulle klarna framåt em
sa prognosen. Fick väl sitta kvar om det skulle knipa..

Solglimtar på lunchstället, men blåste också

Innan avfärd hittade jag denna soliga plats, mellan
fönstret och en spegelpelare. Mmmm.. grill.

Imponerande dalgångar på hemvägen, här efter Guriete

I Vecindario finns cykelbana! Tvungen att fota. Finns
nog ingen annanstans på ön. Tät trafik just här... 

(Går)dagens tur: Santa Lucía

Snö

..kom det i veckan ja. Här alltså! Till förskräckelse och stort besvär, med rabalder på TV och allsköns media till följd. 

Tisdag: mot toppen. Mogán-slingrorna igen.

Här skymtade jag vita fläckar på toppen..

Här kommer de närmare..

Och jäklar i havet, snö på toppen!

Men långt bort, jag zoomade lite. Kallt ju. 

Nu är den nog redan borta och här har vi haft vilodag på stranden idag, så nu känns det väldigt avlägset, men bara för någon dag sen låg det fortfarande lite fläckar kvar på toppen. 

Mest var det tydligen i Tejeda, alltså där jag bodde förra året, så det var ju lyckosamt att det var förra årets boplats och årets ligger en bra bit ned därifrån. 

Den i så fall trevligare effekten är påfyllda vattendammar och en massa små vattenfall högre upp i bergen, vilket bidrar till naturupplevelsen. 

Några dagar efter snöfallet vågade jag mig uppåt - lite kul vore det ju allt att se snö här, och det gjorde jag också men på behörigt avstånd. 

Cykelmässigt har det gått starkt framåt, med fortsatt järnhård stretch och diverse behandling för att kunna göra så, men vilken lättnad att det inte var färdigcyklat alldeles! Jag började nästan misströsta där ett tag. 

Ett par turer till Soria åt båda hållen, dvs med både snällare och brantare klättring, samt ett par vändor till Ayacata med lite bonus åt först ena hållet och sen det andra blev resultatet av senaste veckan - igår förde det mig till San Bartolomé där jag inte varit sen jag kom, så det var en härlig stund att sitta där i eftermiddagssolen och känna att det går åt rätt håll igen. 

Jag testade ett nytt ställe för fikan, som hade perfekt placering med sol och utan vind och kändes mer genuint än de andra mer uppenbara ställena mitt på torget... tills jag upptäckte skylten med reklam för Free Motion – den överlägset största cykeluthyraren på ön. 

Så mycket för den uniciteten alltså. Lyckades pricka in standardstoppet för de tysk-guidade cykelturernas motsvarighet till massturism.. snyggt. Très pittoresque. Nåja. En ostmacka och en kaffe kunde de langa fram utan match så egentligen fanns inget att klaga på, utom att brödet kanske var lite torrt. Olivolja och vinäger heter lösningen på det. 

Därefter var det en lätt match att trampa hem, en och trekvart tar det ungefär och det är övervägande nedför så det är precis lagom för att fundera ut hur nästa tur ska se ut. 

Idag har vi besökt Amadores (!!) för första gången och känt på sanden där för skojs och omväxlings skull men imorgon blir det långtur om vädret tillåter. Håll andan!

Vattenfall efter snön

Här kan man gott stanna och flåsa lite ja. Fint!

Bortanför passet ligger Tejeda, där det var
snötäckt enligt TV-bilderna. Hua. 

Torsdag: Till San Bartolomé igen!

På hemvägen stod krulliga farthinder!

..överallt!

Motljus och fårskock. Maxad mysfaktor.

Ovanligt vacker hemväg i eftermiddagssol

Så fint så.

Idag: Vågbrytare i Amadores

Sen åkte vi hem!

Ayagaures x 2, med mera

Efter några genomförda vändor tur och retur till Arguineguín och dubbla diton till Soriadalen - ena gången med bonussvängar både till Lomo Galeon och Cercados Espino, där vi även hittade ett nytt bra fik (riktigt bra faktiskt, El Mato, för den som har vägarna förbi Soriadalen, rekommenderas) så kände vi att det var dags. 

Äntligen på väg igen, med nytt mål i siktet;
Ayagaures. Fast just detta är GC500 och Atlanten.

Framme i backens början

..och här har klättringen börjat, knappt 4 km och
max 12% är backen, men lite kändes den ändå

Fint!

Och från toppen kan man titta ner på Loro Park,
nån slags turistattraktion med djur och sånt

Tiden var mogen för en riktig Tur, alltså en där vi inte bara skulle åka fram och tillbaka, utan en alldeles äkta Runda.

Visserligen måste man ta samma väg tillbaka som man kom när man väl har kört den, och den är ingen jätteutmaning i sig, men i alla fall en riktig runda och det kändes exotiskt vid det här laget. 

Färden bar till Ayagaures, som jag själv lyckats missa hittills trots en hel del cykling här. Kanske för att den i vanliga fall inte är lång nog men nu passade den ju perfekt. 

Från Maspalomas tar den ungefär 1 timme och bjuder både lite klättring och en härlig utförslöpa, så det var en trevlig ny bekantskap. 

I ärlighetens namn var den rätt jobbig, åtminstone första gången vi körde, för mina ben hade en minst sagt dålig dag så det var tur att Matti orkade dra oss båda hem efter lunchen i Playa Inglés, särskilt som det var halv storm som bjöds i form av motvind nästan hela vägen hem. Andra gången gick det mycket lättare, trots samma vind men då var benen på bättre humör. 

Nåt annat som höjt humöret är att Carl varit här senaste veckan, och trots att han bodde på sydspetsen så fick vi till en del gemensam cykling samt ett par luncher, vilket man nog får vara nöjd med under omständigheterna. En repa längs kusten och en tur till Aldea fick vi till, varifrån han körde vidare till Tårarnas och jag vände hem efter lunchfikan. Den intogs fö på stamhaket och således samma plats som förra året, när vi körde till Artenara efteråt. 

Tydligen var Tårarnas precis så jobbig som han väntat eller värre, men genomfördes gjorde den och han var på benen även dagen därpå, så ytterligare en fjäder till till hatten där. 

Nu har han åkt hem men tur som en tok med vädret hade han, samma dag han åkte kom vind och regn, så helgen har inneburit mer vila än planerat men då lär ju nästa vecka bli en riktigt bra en istället. På återseende om den!

Sen full galopp iväg

..men inte för fort, för det får man inte!

Lättåkt och fint på toppen, påminner om vägen
från Sankta Lucia mot Sardina

Så himla grant!

Och titta vem vi fick luncha med efteråt! Carl, med
ny cykel och nytt ställ men förövrigt densamma.

Nån dag senare sågs vi igen, nu mot Aldea

Sassa brassa

Fina vägar häromkring

OK ni har sett dem förr men jag gillar de här bergen,
och rumporna byts i alla fall ut ibland.

Fin utsikt..

..gör sig fint tillsammans med lite fartlek.

Härifrån fick Carl och jag fortsätta själva, ner mot Aldea
(de San Nicolas)

Här är min hemväg, Carl fortsatte själv mot Tårarnas dal.
I Aldea odlas t ex en massa tomater, som vi brukar köpa.

Så här fint är det på hemvägen

och så här.

Nu har man kommit långt, det här är en Pastor,
typ en stavhoppare, så som de tar sig fram i bergen

Jag tjatar om hur fint det är men titta då..

Den här vägen går inte av för hackor

..flera kilometer som bara skär rakt över berget.
Fantastisk syn för en cyklist. Mest nedför dessutom.

Nu blir det Ayagaures igen.
Matti gör cykellyftet

sen gullade vi till det lite framför skylten, tyvärr
har en bit trillat bort, hur nu det kan ha gått till

Tittade till dammen däruppe.
Sorias är nog finare..

Men lite fin var väl den här också.

Här var ju exotiskt och myspysigt värre

När man närmar sig toppen har man kört upp för
de här slingrorna

..som sen blir så roliga utför!

Det firades med en lunch på strippen i
Playa del Inglés. Vilken cirkus...

Hej hej, snart hemma igen, 4 timmar senare

Och den syns lite dåligt här, men precis innan Puerto M
kommer denna sten som hälsar välkommen tillbaka!

Ayagaures