Hemma igen. Italien nästa!

Jaha, nu har jag varit hemma i några dagar. Stockholm bjuder sol för första gången på en månad - minst, låter det som på folket här men första tiden var ändå rejält tung. 

Hävare stängt värre. Kaffet fick vänta. 

En sista morgonbild på vägen hem mot mig

Dags att åka hem, suddiga men bekanta figurer

..skulle med samma flyg tillbaka

Nu ser utsikten ut såhär, från mammas balkong

Men i april kommer den förhoppningsvis se ut såhär!

Då är det Italien som gäller, med Mats & Margit
(fast på bilden är det Mats och Uffe)

Runt Bergamo bjuds rätt spektakulära vyer

Och snyggare pizza har jag nog aldrig sett.
Jag äter ungefär 1 per år, den här var ett bra val.

Kaffet är faktiskt bättre i Italien,
ganska mycket dessutom.

Cykelfikan kan alltså bli en rätt rejäl höjdpunkt

Så här ser jag ut i italienskt ställ

eller kanske såhär, i Magits regi.
Hoppas vi ses!

Nu går det lättare, det är kul att träffa alla härhemma igen och det finns andra roliga saker att se fram emot, som att åka och hälsa på mina slalomskidor som tålmodigt väntat i Romme medan jag varit borta till exempel. Så dit bär det på lördag, bara för att nämna något.

Sista dagen på Grancan hann jag med en morgoncykel innan avfärd, andades in berget ordentligt för att få med mig lite känsla hem och filmade några snuttar som jag kan ta fram när "hemlängtan" blir alltför svår. 

Nåt sista kaffe fick jag dock inte, fiket var tvärstängt så dags, har aldrig sett det så lugnt där. Men kaffe kunde jag ju få hemma och jag hann väl precis vinka av Åsa och Henrik, äta klart frukosten, packa ner cykel och tömma huset innan José Antonio kom och plockade upp mig för färden mot flyget. 

Resan hem var dubbelt ångestladdad, förutom det uppenbara i ren separationsovilja var det även en massa krängande på planet, som flyttade sig ur jetströmmen eller vad de nu sa, och nånstans mellan 20 och 30 så slutade jag tycka att sånt skuttande var roligt så med en släng av dödsångest satt jag och bet ihop och undrade vad i helsike jag gjorde där. 

Uppenbarligen kom jag ju ner ordentligt i alla fall och tankarna snurrar nu hur jag ska få till nästa tur och när den kan bli. Hur kan den bli ännu längre utan att jag för den skull tappar all form av kredibilitet här hemma, jag vill ju gärna ha åtminstone en fot kvar i arbetslivet,.. såna saker. 

Jag lovar att återkomma när det börjar klarna, så kan den här bloggen få förnyat liv. Med nya tips, funderingar och insikter om min världens bästa cykelö.

Innan den returen ska dock Italien bli ordentligt utvärderat - inte mindre än fyra resor är redan inbokade i regi av Margit Cykel, och med tanke på hur bra allting var sist så ska det bli ett sant nöje och rejält spännande äventyr att få hjälpa Mats med hans grymma resor till Lovere med omnejd. 

Bergen i norra Italien bjuder utmaning även för riktiga klättergetter, och säga vad man vill om min älskade kanarieholme, men käket i Italien är onekligen snäppet vassare, och kaffet på en helt annan planhalva. Vyerna och vidderna är imponerande även där och hårnålar kniper minst lika bra på italienska, så det finns all anledning att se fram emot våren och hela det kommande året.

Det är troligt att jag kommer skriva något även därifrån så den som gillat läsningen här kan gärna titta in igen framåt april, då första italienresan går av stapeln. Jag lär väl länka härifrån till var jag kommer skriva någonstans om det.

Så välkommen hem för min del, och välkommen åter till er! Nu hemfaller jag åt gym och jobb, slalom på helger och så småningom vårcykling av alla de slag, när vädret tillåter och andan faller på, men så mycket om det har jag inte att berätta så till nästa resa lär det vara rätt lugnt här.

Jag pluttar in lite bilder från senaste italienresan som avslutning, för den som är nyfiken på hur det kan se ut där. Kanske vi ses där till och med? Kan bara och endast mycket varmt rekommendera den saken. 

iHasta luego! 
(eller kanske ciao!)

Fia

Mysåka

Ny dag, solen sken från start och efter lite sovmorgon och mjukstart hemma pös vi iväg i relativt makligt snacktempo och kom precis lagom för att möta upp Matti, Valentino och Jose i Ayacata för en kaffe på stammisfiket (jag bytte aldrig förresten, bad att få den lagrade osten istället, så kan man också göra). 

Valentino visar Gaultiers vårkollektion

Hela ligan i Ayacata

Till topps!

Alla ler - inte så jobbigt mao.

Tyngst utväxling - först upp.
Vinnande koncept? 

Dags för nedfärd; skalplagg på

Liten avstickare in bland äppelträden.
Eller var det päron?

Hemfärd genom skog och vulkanområde

Bara en ovanligt snygg sockerpåse

Sen blev det en topptur i finområdena runt Roque Nublo och ovanför och så ned igen, allt i godan ro eftersom det var vilodag för vissa och 39-25 utväxling för andra. 

Åter i Ayacata vinkade Henrik av och fortsatte hemåt för en fika med Åsa medan vi andra fortsatte ner mot Mogán. Jag hade ju mitt kraschade hjul att hämta upp och ett lånehjul att återlämna, så efter lite uppfräschning av det lånade och remontering av det kraschade samt en långfika hos Matti fick jag motvilligt inse att det började bli dags att vända hemåt. 

Ön visade sin finaste sida och bjöd till med både ljum temperetur och medvind genom bergen och hade det inte varit för avsaknad av bakbroms och ett tillförlitligt hjul hade det nog gått riktigt snabbt, men innan jag var hemma hann det bli både kallt och mörkt och det lånade starkare framlyset kom väl till pass. 

Väl hemma var dock middagen förberedd och en ordentlig skåp- och kylskåpstömning senare var man ju både mätt och varm och smålullig. 

Imorrn är det dags att packa ihop och vända hemåt, vilket känns helt overkligt, det här är ju mitt liv nu. Ska jag bara lämna det, bara sådär alltså? 

Ja tydligen. Men innan hemfärden tänkte jag klämma in en liten cykeltur till, och förhoppningsvis tänker ön ligga kvar, så jag åtminstone kan återvända snart igen.

Jag filar lite redan nu på hur det ska gå till. Fortsättning följer mao. 

När är vi fra(aa)mme(ee)?

Vanligtvis söndernötta ord från baksätet i valfri familjekombi men i det här fallet apropå att vända vid vägpinne 28 i ett tidigare inlägg, för det här med vägmarkeringarna är märkligt. 

28 km, visst, men av hur många då??

Fint häruppe

Och utsikten är inget fel på

Snittfarten blir dock låg, rejält brant och slingrigt

Paus för utsikt, underarmsvila och fälgnedkylning

Som sagt, slingrigt och brant, här minst 20%

Efter Artenara rullar det däremot på bra

Utan tvekan en av de lättsammaste vägarna på ön,
lite tramp men mest bara åka med

Idag torsdag: molnig hemväg innan Presa las Niñas
Ingen apelsingubbe idag, han har nog gått hem

Lite sol och moln på toppen

Nästan hemma. Hur ska jag klara mig
utan den här vyn att komma hem till?

Man uppdateras nogsamt om varje kilometer som går men man förväntas bara vara intresserad av hur långt det är åt ena hållet. (?) Dvs man kanske vet att man har åkt 28 km på en väg, men man har ingen aning om hur lång den är, dvs hur långt man har kvar. Det står nämligen ingenstans hur långt det är hit eller dit. På vägpinnarna står samma siffra åt båda hållen, och vägskyltarna har inga kilometerangivelser heller. Eller? Har jag missat nåt? Nån som vet får gärna förklara.

Senaste cyklingen då: onsdagen bjöd på finväder och jag började jobba i arla morgonstund för att hinna cykla också så lite senare än vanligt rullade jag och Henrik iväg på äventyr. Stackars Åsa som skadat vaden precis innan hon kom hit kan inte cykla alls för tillfället så hon skulle jobba lite och kanske testa terrassen en stund. 

Vi som kunde cykla gjorde däremot en sightseeing till den knasbranta vägen över El Carrizal och bromsade oss ner till avtagsvägen där man tar höger mot Artenara. Det är en liten pärs för både underarmar och fälgar innan man kommer ner men med mest nedförsbacke i benen så är hemvägen riktigt trevlig, bortsett från att underlaget är kass då förstås. 

Backen är som bekant vid det här laget rätt segbrant men det var ju ovanligt lättsamt ändå nu när vi inte kört runt halva ön innan man kommer dit. Så jag passade på att njuta av livet medan Henrik trampade på lite snabbare med sina tunga växlar, lustig kombination. 

Upp genom skogen där fin väg plötsligt börjar igen är stretandet nästan över för därifrån flackar det ur och uppe vid jesusgubben i Artenara har man som vanligt en riktig fintur att se fram emot hela vägen hem. 

Hemma i byn mötte vi upp den hårt arbetande skribenten och fikade på regnbågscafét i byn, och på kvällen testades ost- och vinrestaurangen precis ovanför. 

Det var en trevlig inrättning med konstutställning och konstnären själv kom ut med tallrikarna, kanske lagade han maten också det var lite oklart. Hur som helst var det mycket lokala produkter och ägaren en uppfriskande annorlunda typ som blev helt tagen av idén att styra verksamheten mot att ha lite cykelfokus, ivrigt påhejad av oss som kom med tonvis av tips och förslag, vad man som cyklist vill ha och inte ha när man kommer och fikar. 

Jag försökte sälja in min uppenbart helt oumbärliga assistans i verksamheten mot kanske en eller annan ostkant och kanske en sovkorg i ett inte alltför dragigt hörn men vi får väl se om det blir någon fortsättning på den historien. Hur som helst och summa summarum så var det en riktigt bra dag.

Idag hade jag lite jobb kvar som betades av på morgonen men några timmar senare rullade jag ned för berget och mötte upp Matti som kunde tänka sig rulla med en bit mot San Nicolás dit jag tänkte köra. 

Dock var det visst roligare att babbla än att trampa idag så vi fastnade på juiceställe no 2 längs vägen mellan Mogán och San Nicolás till det var för sent för mig att köra runt, så jag tog samma väg tillbaks igen vilket kändes bra det med. 

Ännu en långsam och meditativ tur som belönades med en flaska Bollinger väl hemma. Vilka bra gäster jag har! 

(H)elfel

Nja, tisdagen innebar inte alls någon rappare cykling, snarare blev det en synnerligen märklig dag. För att inte ägna hela inlägget åt hur dagen startade så kommer snabbversionen här: Det brann. Inte i benen efter ett hårt pass utan på riktigt alltså, och utav bara hoppsan dessutom. Jag vaknade efter ca en timmes sömn av att det bankade på ytterdörren. Hårt och jättemycket. Till slut efter att ha önskat vem bankaren nu än var lite drygt dit pepparn växer men utan resultat så galopperade jag ned för trapporna för att kolla vad som var så jäkla viktigt, drog på min allra barskaste min och mötte… eld. I hallen alltså. 

Det var en gång.. ett halltak som var kritvitt

Det var inte alls någon som bankade på dörren utan det var elcentralen som brann med full kraft och brakandet var pulserande explosioner av elbrand och inte alls någon som ville komma och hälsa på. Nu skulle jag ju inte ägna hela inlägget om detta så jag lämnar det med att vi kom jäkligt fort på fötter, Henrik som hade lite mer sinnesnärvaro än jag fick stopp på brinnandet med en handduk och en stund senare hade vi lokalpolis på plats, sen brandkår (som dock inte lyckats få med sig brandbilen ned för den krokiga smala vägen vi bor efter så de fick väl traska eller nåt) och lite senare även en rätt brydd husägare. 

Grannen, som vi pratade med först var dock av det coolare slaget, han sa betryggande att han var på väg till jobbet nu men allt var lugnt, för han hade ringt Pepe. Pepe skulle komma, eftersom brandkåren var på utryckning i San Mateo. Troligtvis var Pepe elektriker, det var lite oklart. Sen kom grannens fru med två stearinljus och då var ju allting bra igen. 

Om det inte just brunnit i elcentralen, var kallt och ösregnade ute och stank av smält plast i hela huset så hade det varit en rätt rolig fars. 

Bättre väder i Las Palmas.
Mot El Corte Inglés!

Kryck- och strandpromenad längs Las Canteras

På hemvägen hittades får.
Får betyder tvärstopp och ut ur bilen.

Tyvärr får man bara se men inte röra, fegis-får

Hur som helst så var vädret ett cykelovänligt elände (vilket förmodligen var anledningen till brasan; att det runnit in vatten i elcentralen) så efter en frulle med kaffe kokat på gasolkök drog vi iväg till Las Palmas för att få lite luft och distans till det hela, gick på El Corte Inglés och köpte en brandvarnare och lite annat. 

I Las Palmas var det varmt och skönt och efter en stund började det kännas ganska overkligt hela historien. 

Vi lunchade och fikade och tog finvägen hem över Moya och väl hemma igen så funkade allt igen och mesta röran var undanstökad. Halltaket behöver en ommålning och en svag lukt hänger kvar lite nu och då men annars allt borta. 

Lite väl mycket spänning i tillvaron den här dagen alltså men om den här resan inte var oförglömlig redan innan så blev den ju det med besked nu, och som tur var utan några allvarligare bedrövelser. 

På onsdagen var vädret på bra humör igen och det var dags för jobb och en cykeltur, men det tror jag ska få ett eget inlägg, det här märkliga inslaget kan behöva ett alldeles eget för sig själv. 

Dansa, pausa

Fast egentligen i omvänd ordning; först lite vila sedan hårt slit.

Lördag: lättsamt

I lördags var det nytt skiftbyte, Carl åkte hem och nya vänner kom. Själv tog jag semivilodag och rullade ned till San Bartolomé och lunchade alldeles för mig själv, och stannade även för en kaffe i Ayacata. Mycket behagligt, sol var det också. 

Kvällen ägnades åt middag och häng med nyanlända gäster, och som tur var blev det en relativt tidig kväll. Energin skulle komma att behövas på söndagen.

Söndag: starka grabbar i seg backe

Söndag morgon var det upp med tuppen, ett halvhjärtat försök att äta frukost så dags och så iväg strax efter 8. Solen är uppe då men det är på snöret. Dock var det varmt och såg ut att bli en kalasdag så jag gasade glatt järnet (eftersom jag som vanligt var sen) mot Mogán för vidare färd mot Agaete. 

Gasandet gick visst vägen för jag var först på plats, men en efter en trillade det in cyklister och snart rullade vi iväg i en liten klunga på fem; Matti, Valentino med brorsan Jose och träningskompis Ulises. Och så jag då. 

Vägen till San Nicolás börjar ju kännas bekant men därefter var det nytt för mig. Vi fortsatte mot kusten och körde längs med den så gott vägen tillät. 

Valentino vet hur man får backen att se brant ut
även på bild alltså

Det var en rätt jobbig backe som segade sig upp kilometer efter kilometer dessutom i relativt hygglig motvind så efter en stund gav jag upp jagandet och körde mitt eget tempo vilket visade sig vara detsamma som Joses, så vi hade sällskap upp för backen och jag passade på att öva lite spanska. Det passar ganska bra i uppförsbacke - man vill nämligen inte prata så mycket, vilket gör att jag hinner tänka i lugn och ro på vad jag ska säga och även vad som svaras tillbaka. Mycket klurigt. 

Ända fram till Agaete körde vi inte, delvis skulle några hem och jobba och därtill var inte vägen så rysligt spännande så några km efter Andén Verde var det vänddags, vilket passade perfekt för precis då rullade det in dimma som vi dock snabbt lämnade bakom oss. 

Brant utför vare här

Nedför backen blev det uppenbart varför den känts så jobbig att ta sig upp för - den var jättelång och väl nere var jag överraskad att det inte känts värre. 

Tur då att det var fikadags och vi tog en liten avstickare till Puerto del la Aldea som visade sig vara en jättefin plats som bjöd på hav, storslagna vyer och en fin liten båthamn som vi åkte ned i kort och tittade på.

Titta! Vinkaren igen!

Efter fikan tog vi gamla vägen tillbaka genom San Nicolás, den var slingrig och brant och solen stekte ordentligt, så vägen upp var rejält svettig av flera anledningar, jag tror nästan hettan var värst men det var en utmaning även själva backen i sig. 

Väl uppe på höjden var det dock en storslagen väg tillbaka och ännu en gång var jag förvånad att vi klättrat så långt på vägen dit. 

Bara glada gossar - inte jobbigt alls

Tillbaka i Mogán igen – efter en punka som påminde om den jag fick här om dagarna men på Joses cykel denna gång var jag rejält less på att köra utför. Redan halvvägs hade jag nog börjat fuska med både stil och finess och det kändes som jag körde lite hur som helst in i kurvorna och mest bromsade lite på måfå. 

Här, fast efter nästa krök, vände vi

Så väl nere bestämde jag mig för att cyklingen fick räcka för dagen, och jag hängde med Matti ner till playan istället för att trampa hem. 

Jag köpte en ful badbralla på vägen som fick matcha sportbh:n – det fick duga, folk ser ju ändå ut lite hur som helst på stranden så jag var knappast värst. 

Kändes oerhört exotiskt att bada och vara på stranden, märkligt nog kanske har jag knappt tänkt på att man kunde göra sånt här. 

Dimman kom smygande

Lite bad och slackande senare tog vi oss mödosamt upp till Mogán igen där Matti var en ängel och fixade både mat och husrum, så hem åkte jag först idag, efter en ansenlig mängd mer slackande och en frukost vid lunchtid på terrassen. 

Tror nog jag slog något slags långsamhetsrekord på väg hit, men hem kom jag och det var kul att komma hem till kompisar och förnämligt nog hade vi mat färdig sen sist, så kvällen har varit väldigt trevlig och lugn och skön. Nu är det sen länge dags att sova, imorrn blir det lite rappare cykling igen.

Väl mött!

Nedför gick det jättelänge

In i dimman

Finfint i Puerto de la Aldea

Som sagt, finfint

Lite båtar också

Hemåt igen

Havsbris och utsikt piggar upp

Pang! sa det på hemvägen. Men mindre dramatik
denna gång. Joses fälg höll.

Måndag: enda bilden som blev idag.
Berget ovan Soria på väg hem