 |
| 28 km, visst, men av hur många då?? |
 |
| Fint häruppe |
 |
| Och utsikten är inget fel på |
 |
| Snittfarten blir dock låg, rejält brant och slingrigt |
 |
| Paus för utsikt, underarmsvila och fälgnedkylning |
 |
| Som sagt, slingrigt och brant, här minst 20% |
 |
| Efter Artenara rullar det däremot på bra |
 |
| Utan tvekan en av de lättsammaste vägarna på ön, lite tramp men mest bara åka med |
 |
| Idag torsdag: molnig hemväg innan Presa las Niñas Ingen apelsingubbe idag, han har nog gått hem |
 |
| Lite sol och moln på toppen |
 |
| Nästan hemma. Hur ska jag klara mig utan den här vyn att komma hem till? |
Man uppdateras nogsamt om varje kilometer som går men man förväntas
bara vara intresserad av hur långt det är åt ena hållet. (?) Dvs man kanske vet att
man har åkt 28 km på en väg, men man har ingen aning om hur lång den är, dvs hur långt man har kvar. Det
står nämligen ingenstans hur långt det är hit eller dit. På vägpinnarna står samma siffra åt båda hållen, och vägskyltarna har inga kilometerangivelser
heller. Eller? Har jag missat nåt? Nån som vet får gärna förklara.
Senaste cyklingen
då: onsdagen bjöd på finväder och jag började jobba i arla morgonstund för att
hinna cykla också så lite senare än vanligt rullade jag och Henrik iväg på äventyr.
Stackars Åsa som skadat vaden precis innan hon kom hit kan inte cykla alls för
tillfället så hon skulle jobba lite och kanske testa terrassen en stund.
Vi som
kunde cykla gjorde däremot en sightseeing till den knasbranta vägen över El
Carrizal och bromsade oss ner till avtagsvägen där man tar höger mot Artenara. Det är en
liten pärs för både underarmar och fälgar innan man kommer ner men med mest
nedförsbacke i benen så är hemvägen riktigt trevlig, bortsett från att
underlaget är kass då förstås.
Backen är som bekant vid det här laget rätt
segbrant men det var ju ovanligt lättsamt ändå nu när vi inte kört runt halva
ön innan man kommer dit. Så jag passade på att njuta av livet medan Henrik
trampade på lite snabbare med sina tunga växlar, lustig kombination.
Upp genom
skogen där fin väg plötsligt börjar igen är stretandet nästan över för därifrån
flackar det ur och uppe vid jesusgubben i Artenara har man som vanligt en
riktig fintur att se fram emot hela vägen hem.
Hemma i byn mötte vi upp den
hårt arbetande skribenten och fikade på regnbågscafét i byn, och på kvällen testades
ost- och vinrestaurangen precis ovanför.
Det var en trevlig inrättning med
konstutställning och konstnären själv kom ut med tallrikarna, kanske lagade han
maten också det var lite oklart. Hur som helst var det mycket lokala produkter
och ägaren en uppfriskande annorlunda typ som blev helt tagen av idén att styra
verksamheten mot att ha lite cykelfokus, ivrigt påhejad av oss som kom med
tonvis av tips och förslag, vad man som cyklist vill ha och inte ha när man kommer och fikar.
Jag försökte sälja in min uppenbart helt oumbärliga
assistans i verksamheten mot kanske en eller annan ostkant och kanske en
sovkorg i ett inte alltför dragigt hörn men vi får väl se om det blir någon
fortsättning på den historien. Hur som helst och summa summarum så var det en riktigt bra dag.
Idag
hade jag lite jobb kvar som betades av på morgonen men några timmar senare
rullade jag ned för berget och mötte upp Matti som kunde tänka sig rulla med en
bit mot San Nicolás dit jag tänkte köra.
Dock var det visst roligare att babbla
än att trampa idag så vi fastnade på juiceställe no 2 längs vägen
mellan Mogán och San Nicolás till det var för sent för mig att köra runt, så
jag tog samma väg tillbaks igen vilket kändes bra det med.
Ännu en långsam och meditativ tur som
belönades med en flaska Bollinger väl hemma. Vilka bra gäster jag har!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar