Ground control

Det blev ingen kompromiss i måndags utan jag och Eric slingrade ner med bilen till Puerto Mogán för en lång fin tur med våra kustboende vänner, och sedan kunna avsluta med gemensam middag i hamnen.

Slita, dra, klistra, vänta, klistra..
det är kul med tub

Resan tog dock längre tid med bilen än det tar att cykla, och väl framme var det dags för tubdäcksbyte trots att cykeln i fråga åkt bil.

Men fika är kuligare

Så med betydligt senare start än planerat drogs rutten om och vi siktade på en ToR till Ayacata istället, men eftersom det gick och dessutom hunnit bli lunchtid så stannade vi till redan i Mogán och fikade. Lite kaffe och kanarisk kaka går alltid ner.

Sen var det rätt mycket som cyklingen är här mest jämt; en massa uppför innan det går utför (eller vice versa för all del) och det var ju Mogán-slingervägen nedifrån och upp som skulle betas av denna gång. Någonstans mitt i slingrorna stötte vi ihop med Matti som var på väg nedför, och hann värva honom och Ronny till kvällens middag innan vi fortsatte åt respektive håll.

I Ayacata var allt sig likt och även hemvägen, åtminstone till vi kom till sjöarna ungefär, då passade Eric på att kontrollera om asfalten var lika hård här som hemma, och det var den ju. Det är lite oklart vad som hände egentligen men kanske att kurvan var lite snäv, farten lite hög och att eventuellt en vindpust petade till 90 mm fälgkant precis i fel ögonblick, en rejäl markstötning blev det i alla fall men vi kunde åtminstone rulla hem allihop även om det gick betydligt lugnare än innan.

Nere igen. Ja, det gör ont att ramla,
men hojen höll åtminstone

Väl hemma hos Arne och Leffe som bodde ståndsmässigt i en flådig barre och således likaledes ståndsmässigt bjöd på snittar och champagne på terrassen (jojo, fint skare va) hade vi tid för lite stillsamt hemmahäng, dusch och fix innan vi mötte upp Matti och Ronny i restaurangstråket nere vid playan. De hade redan satt sig, så vi slapp leta ställe och kunde bara bekvämt ansluta till den utvalda italienaren där vi satt till vi blev utslängda då de ville stänga och gå hem.

Hur f*n gick det där till egentligen...

Händelserik dag..

Ronny ägnade den åt att köra runt hela ön och klarade
dessutom att hålla sig vaken efteråt. Bra jobbat!

Arne kände sig som hemma och passade på att
öva på italienskan

Tisdag: brunch på min terrass

Tisdagen var lugn, en sen brunch på terrassen, lite jobb och test av en lokal restaurang var ungefär det som hanns med. Mina ben tog tacksamt emot en vilodag och Eric hade fullt upp med att röra sig så lite som möjligt eftersom typ allt gjorde ont.

Idag har jag jobbat så inte mycket cykel att berätta om eller något annat heller egentligen men jag passade ändå på att ansluta när det stämdes träff i Artenara sent på eftermiddagen. Arne och Leffe hade kämpat sig över San Nicolas och Eric varit ute i närområdena och känt sig för lite försiktigt.

Efter en fika här i Tejeda åkte jag hem och tragglade mig igenom den A4 med liten text som jag fick av brevbäraren imorse, som förklarade hur jag skulle göra för att få ut min styrtapp som tydligen ligger ensam och ledsen på postkontoret i Las Palmas och väntar på att jag ska hjälpa den vidare.

Tydligen vill de veta en massa jidder innan de tänker dela ut den men jag tror att jag fick till det till slut. Jag som trodde man kunde skicka grejer hur som helst inom EU men tydligen inte då.

Jaja, den är åtminstone på rätt ö nu, och det gick faktiskt att maila till postkontoret. Brevbärarens heta tips var annars på fullaste allvar att jag skulle faxa in uppgifterna.

Men han kanske skämtade aprillo.