Omisskännliga Roque Nublo står pall för blåsten |
Jag hade nästan glömt hur det kunde
friska i här på ön men idag blev jag ordentligt påmind, och tanken for rakt
tillbaks till första året jag var här då det också bjöds på muskelväder.
Jag
och mitt cykelsällskap Erik fick en minnesvärd tur tillbaka till Playa del
Inglés och det var väl med skräckblandad förtjusning som jag kommer ihåg det,
åtminstone från min sida.
De vanligtvis så stadiga "ananaspalmerna" (ja de ser ut som ananasar, tjockast i botten) halvlåg i vindriktningen och det var bara att krypa ihop och hålla i sig för kung och fosterland, och hoppas på det bästa. Det var ju tur att det blåste åt rätt håll åtminstone, jag vill minnas att det gick med en rasande fart att komma hem, då lätt vimmelkantig.
Cercados de Araña - nytt för mig |
I alla
fall, det blåste rätt friskt här även idag och det känns alltid lite lynnigt i början, men
så småningom brukar man vänja sig och kan slappna av lite i järngreppet om styret. Ramen
kläms med fördel fast mellan knäna dock om man får tillfälle att sluta trampa, för
man vet aldrig riktigt när det tänker komma en ny körare från ett annat håll. Som
tidigare konstaterat; lite marginal och en smula anpassning i bergen är inte så
dumt, hellre feg än över räcket. (hej mamma, jag bromsar jättebra ;))
Dagens tur då, jo jag tog det lite piano efter magbacillen och det blev faktiskt en spontan upptäcksfärd istället för till San Bartolomé som var tanken - drygt halvvägs dök det nämligen upp en skylt som pekade höger med nåt okänt namn på, och mer än så behövs inte alltid. Asfalten såg superfin ut så jag vek av och kollade vart vägen tog vägen istället för att fortsätta framåt.
En hel liten by låg därnere, lite oväntat |
Det var en trevlig liten slingerikrok som visade
sig landa i ett område som såg helt annorlunda ut än resten av ön, (trots att
det finns i stort sett alla utseenden här utom möjligtvis glaciärsprickor) och
därtill en sjö vilket också var oväntat.
Sjön avslutades i en fördämning med bro
ovanpå som jag kände mig tvungen att rulla ut på, men sen var det stopp. På
andra sidan var det mer en avrinningsfåra än en väg och efter sjön blev asfalten
grusväg så det var bara att vända, men jag tyckte ändå jag fått rätt bra valuta
för upptäckarlustan.
Trampade upp igen i maklig takt och stannade
till på det som jag tänker ska bli mitt nya häng i Ayacata för en dricka, men
mest en tjuvkik.
Och en sjö! Med en bro! |
För nu ger jag upp mitt vanliga ställe. Tyvärr, det som varit så bra. Men förutom att det varit onödigt fullsatt på sistone så har de även
gjort något helt oförlåtligt; de har mixtrat med ostmackan!! Ett sant
självmord om resultatet går åt fel håll.
De har alltså bytt ut den goda långlagrade "curadon", (eller
kanske semicuradon åtminstone) som brukade ligga i generösa sjok mellan
brödhalvorna, mot den betydligt billigare, vesna och bleka lillebrodern "tierno".
Bara sådär! Ingen ursäkt, ingenting. Som om det inte skulle märkas. Jo tjena. See
you never.
Det vinkar någon på bron.. hej hej! |
Nåväl, jag har god förhoppning om mitt nya ställe även om det också
lär vara välbesökt i rusningstid. Nu vid stängningsdags rådde dock stilla frid
och det var nästan tomt. Lugnt och lummigt, med en fin liten gubbe bakom disken
som inte testade med tyska före spanska, och som dessutom kom ut med ett fat oskalade jordnötter som jag fick pillra med medan tankarna vandrade till Dumbo
i kvällssolen.
Kändes heltigenom helrätt och jag ser fram emot att se hur de
hanterar en ostmacka. Fast kanske inte imorrn, har jag tur och orkar upp i tid
kan jag nog få lite lunchsällskap i Santa Lucía, så därför utan vidare fördröjning och med ögonaböj marsch pannkaka; buenas noches!
Nya fikaplejset, tror jag |
På vägen hem förresten var det mörk himmel, snabba moln och solljus om vartannat så det blev en rätt spektakulär ljusshow. Petar in lite såna bilder som avslutning.
OK, men det var faktiskt ljust |
Ljusspel.. |
..en masse |
och lite till |
Massiv molnbank över Tejeda och La Degollada |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar