Jag mötte upp Christer för en lunchfika i Santa Lucía igen och där satt vi en
god stund och drog upp dagens rutt i solskenet. Sen var det slut på
friden, upp och iväg, västerut hade vi bestämt oss för, och redan första biten
över Risco Blanco var överraskande brant och seg med få andningspauser.
Uppför kändes som dagens tema. GC654 - jobbig. |
Till slut kom vi ändå ut på mer lättåkt och välbekant väg, ungefär
mittemellan San Bartolomé och Cruz Grande. Det var roligt för jag har passerat där SÅ många gånger
och sneglat in och funderat om "den där kan tänkas leda någonvart". Nu vet jag precis,
och även att man nog helst undviker att ta in där. Från Santa Lucía var den förvisso
motbjudande jobbig till och från, men från andra hållet kör man nog helst
heldämpat eller har ett njurbälte till hands.
Nåja, därifrån är det mest uppför innan det går
ned mot Ayacata där vi tog fikastopp igen - det behövdes och vi visste heller
inte när nästa chans skulle komma. Sagt och gjort och helt rätt tänkt, för sen
kom just inga fler tillfällen.
Risco Blanco i bakgrund - "vita klippspetsen" alltså |
Från Ayacata är det relativt lättåkt fram till
avtagsvägen som vi hade sett ut; till min förtjusning ännu en sån som jag passerat i god fart många gånger och tänkt att den där ska jag ska ta nångång, nämligen den mot El
Carrizal.
Den började lätt och fint, och fortsatte väl egentligen så också, men
bara och verkligen BARA på grund av att det gick utför. För det gjorde det, ordentligt.
Svängarna blev kortare och tvärare
för varje krök och när jag när konstaterade att jag fick börja använda
magmusklerna för att komma runt i vissa hårnålskurvor så kändes det att det var
riktigt riktigt brant.
Och det var en lång väg - lite knagglig men fint runtomkring, men jag satt mest och oroade mig för att vi skulle hamna "ända nere" någonstans, och behöva ta oss upp för nåt liknande. Det vet jag faktiskt inte om jag hade klarat av.
Och det var en lång väg - lite knagglig men fint runtomkring, men jag satt mest och oroade mig för att vi skulle hamna "ända nere" någonstans, och behöva ta oss upp för nåt liknande. Det vet jag faktiskt inte om jag hade klarat av.
Så illa blev det nu lyckligtvis inte utan när vi väl bromsat upp ungefär
halva beläggen så stod vi fortfarande i bergen, på vägen som fortsätter mot San Nicolas om
man inte gör som vi och kör österut mot Artenara istället. Det betyder ny uppförsbacke det, och kanske ingen barnlek den heller men åtminstone betydligt lättare.
Vy längs Carrizal-vägen innan "stupet" började |
Det tog sin tid men väl i Artenara
får man ju rejält härliga utförslöpor som belöning och återhämtning men jag var
ändå rätt trött när jag svängde in i Tejeda. Christer hade ju en bit kvar men
jag vet att även han kom hem ordentligt, och hans cykeldator sa efteråt att vi kört både
långt och brant, 25% som mest både uppför och utför. Inte konstigt det kändes
alltså.
Så GOD NATT, jag kommer somna blixtsnabbt och sova stenhårt, oavsett
hur min nya säng känns tror jag. Nu har jag nämligen flyttat ner en våning i
huset, men det får jag berätta om nån annan gång, eller inte alls för det
gäller bara denna vecka och sen flyttar jag upp igen.
GC606 slingrar utför Klättringssugna tuffingar tar den österut |
Det vågräta strecket på berget mittemot är vår hemväg |
Och nu har vi kört det, du ser ju rätt pigg ut ändå! Artenara nästa |
Vega de Acusa igen, fin om man tittar upp (istället för ned i den dåliga asfalten..) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar