Sportdryck och energibars..

översätts med fördel "sumo de melocotón" resp "mazapan" på grankanariska, om du frågar mig. 

Hemma kör jag Vitargo, och käkar bars endast i nödfall - typ när man ska köra 30 mil runt en sjö och inte tänker stanna på en korv i Jönköping. 

Här däremot, där det mesta som rör cykling kommer med guldkant per default finns såklart uppgraderingsmöjlighet även på det området. Minst en av mina flaskor innehåller i stort sett alltid persikojuice när jag är här och det är precis lika fnissigt gott varenda gång. Vitargo må ha avancerade kolhydratkedjor tvinnade både fram- och baklänges men den soppan har inte en chans mot min persikojuice.

Så mycket bättre (på riktigt)

Nästa steg är att byta ut tuggpinnen. Powerbar /liknande är generellt en rätt elak liten sak som för tankarna till kavlad fönsterkitt med fruktparfym, och finns av förklarliga skäl endast i renodlade sportbutiker där man ju ändå inte förväntar sig att hitta nåt gott.

Betydligt enklare hittar man då i närmsta kiosk, mataffär eller turistshop här något mycket trevligare, som efter några stadiga tuggor ryms fint i ryggfickan förutsatt att man köpte minsta eller har någon att dela med. Jag pratar nu om mazapan, som är ett kompakt bakverk nånstans mittemellan mandelmassa och sockerkaka, med några hela mandlar på toppen som krona på verket. Ännu en stolthet från bageriet i Tejeda så klart. 

Att nästan valfri kaka är godare än proteinbars behöver knappast förklaras och vad gäller näringsvärde så är ju mandel en hejare på nyttigheter. Energiinnehållet skulle jag tippa är i runda slängar ungefär "suficiente" - för troligtvis vilken aktivitet som helst, och med en bit av den här inom räckhåll känns det som man skulle kunna klara sig hem nästan oavsett var på ön man är. 

Jaha, det var dagens mattips. Dagens cykeltur då; det var en fin en. Började med ett kort stopp på favoritfiket i Ayacata där en klassisk GC-macka (vitt bröd, vit ost, tomatskiva) sköljdes ner med [unkaffekånletchepårfavårr] och jag hann notera att majoriteten cyklister här just nu har samma ursprung som min cykel innan jag styrde söderut.

Alltså.. inget nytt under solen och gamla nyheter för alla som varit här, men det tål att sägas och sägas igen; vägen från Soria till Mogán är heeelt fantastisk. Alltså nåt i hästväg. Det slingrar utför på perfekt asfalt i påtagligt grön miljö, och vägen bara fortsätter och fortsätter.. länge.

Inget för åksjuka, eller dåliga bromsar..

Men till slut kommer man ner och eftersom jag kom ut lite sent så blev det en rundpall i Mogán. Den annars uppenbara hemvägen över Puerto Mogán och Arguineguín kräver lite mer tid och får sparas till nästa gång.

Upp igen har man således en ordentlig stigning att se fram emot, i snacktempo tar det ungefär en och fyrtiofem till Ayacata men det kommer några chanser till återhämtning på vägen - den första efter ungefär 50 minuter och varar i ca 10 sekunder. :)

Mittenbiten innehåller några behagliga utförslöpor men sen går det uppför igen. Lyckligtvis är det naturskönt och omväxlande och aldrig jättebrant, så det är bara att hitta sin egen fart och gå in i klättrings-mode så är man uppe rätt vad det är.
Låter väl som det kommer passa fint va, Carl? :)

Från Ayacata har man chans på en toppstigning om man vill ha en sista slutkläm men jag valde att ta rakaste vägen hem, det kändes ganska lagom för en dag. Sista biten hem tar ungefär en halvtimme och är riktigt härlig med långa nedförslöpor och så mycket rosa blommor att man tror man är i Nangiala. 

Mandelblom överallt nu, den här i Ayacata

Det blåser dock ofta ordenligt så dags på den sidan berget har jag märkt, så har man släpat på en vindväst hela dagen är det dags att ta fram den nu. 

För min del åkte även ärmarna på trots att vindarna var ljummare än igår, och det rundade av dagen med en bra känsla och längtan efter mer. Men imorrn är det arbetsdag, då ska benen få vila. 

Hur jobbig dagens tur var? Ungefär en halv mazapan ;)

Full fart hemåt, sista biten - rattmuff på.

Föredömlig (o)trängsel

Spökplumpen dök upp och gjorde sällskap sista biten