måndag 28 januari 2013

Locket är av! Färdriktning norrut

När jag väl kunde sätta iväg var klockan nästan två vilket inte kändes alls bra men magen ville inte åka tidigare helt enkelt. Det finns ett ökengammalt talesätt som säger "no foot, no horse" för att poängtera vikten av bra hovar på en häst, och även om magen kanske inte kan ståta som enda viktiga organ för en cyklist så är det ändå lite åt det hållet - det funkar inte om magen inte tänker samarbeta. Ofta har man ju för avsikt att sitta dubbelvikt några timmar.

Nåja, jag lämnade lite öppet för att kanske behöva ändra planen längs med vägen men tänkte åtminstone försöka. Jag skulle på upptäcktsfärd, dvs helt nya vägar och ingen riktig koll på någonting; hur långt, hur jobbigt etc. men vädret var fint och det var steg 1. Det är kallare på andra sidan berget så jag har väntat ett tag på klar himmel, det har varit några dagar med kallare vindar och över Tejeda som ligger inklämd mellan bergstopparna har det legat ett tjurigt lock som hållit temperaturen nere och solen utanför, men nu var locket borta med massa solsken och varmare temperatur som följd. 

Fint även mot Ariñez men det får bli en annan gång
Så, nyfiken på norrsidan och triggad av mina grannars positiva utlåtanden om Moya var det ditåt kosan styrdes. En tur som kräver att man först tar sig upp till Cruz de Tejeda, och jag tyckte det var precis lika jobbigt nu som första dagen. 

Väl där går det däremot utför, jätte jättelänge. Gott om tid att noja över tillbakaresan alltså men nu var det bara att stå sitt kast, och ner till Valleseco kom jag precis lagom till att kyrkan på torget öppnade portarna. Jag kände mig dock lätt jäktad så jag fick ta mina Ave Maria i farten och fortsatte norrut mot Firgas. 

Det var snabbt gjort för det var bara utför det med, och jag insåg att det här skulle bli många timmar hem. 
Kyrkan i Valleseco öppnar

Från Firgas var nästa steg Moya, och här blev det lite snopet. Just där jag hade tänkt att svänga in satt en stor skylt; vägen stängd längre fram. Inga alternativ och inget mer. 

Men vaf.. Mitt enda hopp om hemvägen var ju att den andra vägen kanske var lite mindre jobbig på nåt magiskt sätt, och dessutom trist att behöva vända av en sån här fånig anledning. 
Så jag rullade ner till en bensinmack och hörde mig för om det verkligen kunde vara så illa som det verkade. Och det var det ju. Nej nej sa han, det går inte, vägen är avstängd, där går inte att åka. Och alternativet att fortsätta ända ut till kusten nästan över Arucas innan jag kunde hamna på rätt spår igen fanns ju bara inte, då skulle jag ju komma hem imorgon. 
Till höger ser man "pluppen" dvs La Isleta,
öns nordligaste punkt norr om Las Palmas

Just som jag motvilligt accepterat att hemvägen skulle bli samma väg tillbaks igen, och att Moya skulle utebli så kommer en väderbiten gubbe modell Lasse Kongo in, och han säger att det går att komma förbi med cykel. "Moto no, bici sí." Jag ställde lite kontrollfrågor för man brukar ju inte stänga av vägar bara på skoj men han stod fast vid detta och dröp sen av typ mitt i en mening. 

Så nu hade jag kontraorder att gå på men jag bestämde att den mest solbrända av dem var auktoriteten på området. Äh fasen, live a little liksom, våga chansa. Jag var ju ändå sen så vad skulle det spela för roll om det blev ännu senare. 


Här gör de vatten som hälls på flaska
Så mot Moya med beslutsamma tramptag och det var åtminstone väldigt tjusigt. Sen kom stoppet, men señor Kongo hade rätt - det gick att slinka förbi med cykel och förutom att vägen inte var sopad och det låg lite grus och tjafs så var den alldeles utmärkt. Jag vågade inte ropa hej förrän jag kom till nästa stopp, men även detta gick att forcera och så var jag ute på öppen väg igen. Seger! Mot Artenara. 

Vägen från Moya gick nog uppför hela vägen till Artenara men behagligt och i fantastisk natur så det var faktiskt inte jobbigt. Eukalyptusskogen gjorde att det snarast kändes som en spabehandling och jag kom på att jag läst någonstans att turistnäringen på kanarieöarna började som tillflyktsort för lungsjuka vilket var lätt att tro på i de här trakterna. 

Om det varit kallt på vägen ner till Firgas så var det perfekt nu, ljummet och precis lagom skuggigt för att hålla den värsta svetten borta. Undan gick det också för det var bra väg och jag började tro att mina farhågor om nattkörning varit helt i onödan. 

Vy från Moya, precis innan vägavstängningen
Jag övervägde att åka över toppen istället för bort till Artenara som planerat, när toppvägen nylagd och brant dök upp som alternativ, men så kändes det som att klätterklättring kunde få vänta idag och jag fortsatte runt berget enligt plan. På skuggsidan var det kallt och ingen höjdarväg men den biten var så pass snabbt avklarad att det inte spelade någon jätteroll och strax efter Artenara blev jag omkörd av mina grannar som vinkade frenetiskt genom bilrutan, och innan de väl parkerat klart och kommit ur bilen så var vi hemma samtidigt. 

Stängt var det här
Det firades med en öl på terrassen, som i mitt fall istället blev en mix av sojaproteinshake med chokladsmak och Gofio. De funkar alldeles utmärkt ihop smakmässigt och dessutom tror jag lite kolisar var på sin plats, för jag hade ju inte stannat något längs turen utan bara kört, dock med persikojuice i ena flaskan. 


På terrassen kom mörkret och kylan men i hemmets trygga vrå känns ju sånt helt OK och vi passade på att ljuga om lite stjärnbilder innan det var dags att bryta upp och gå ner och ta tag i mat o dusch, allt det där. 

Och sen dess har jag suttit här och författat. Jag som inte skulle bli sen. Nåja. Rom (igen) byggdes inte på en dag, och vilken bra dag jag har haft. Imorrn blir det ännu längre norrut eller en lunch i Mogán, det återstår att se. God natt!




Och från andra hållet också

Men utsikten var inget fel på

Och inte själva vägen heller, här fortsätter den norrut

Vägen upp från Moya, gott om eucalyptus

I Fontanales har man kommit en bra bit upp,
fin kyrka också

Här var det finväg, och runt kröken rena
Sound of Music-vidderna

Ytterligare en bit upp var det tallar med skägglav istället

Nr 28 igen, jag är förföljd

Här vare utsikt

I Artenara byggs nåt konstverk

Så här ser Artenara ut när man kommer ovanifrån

Men mest är nog stan känt för jesusgubben,
syns på toppen, denna gång sedd framifrån

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar