Framme!

Bara lite försenade och ett segdraget bagageband senare mötte jag min husvärd José Antonio på flygplatsen och vi snitslade oss med min jättekartong fram till hans bil och satte kurs mot bergen. 

Han var vänlig nog att fråga om jag ville stanna och handla på vägen, och det var ju perfekt för jag behövde ju ALLT, vilket onekligen är lättare att få med sig med bil än utan. Så jag köpte allt, och lyckades hänga med hyfsat i konversationen på spanska fast jag mot slutet kände att härdsmältan var riktigt nära. Det till trots hann jag packa upp och installera mig ordentligt, få igång internät och skruva ihop cykeln, och även ta en liten testtur innan dagen var slut. Testturen blev dessutom för lång men nu vet jag åtminstone när man ska vara hemma, för sen blir det både mörkt och kallt. 

Ny hoj och ny port
men numret är samma som hemma!

Men det kan ju å andra sidan vara bra att öva lite mörkerkörning ibland för såna skills kan komma till pass när man minst anar, eller hur Mats? ;)

Mörkt blire här med

Hursomhelst, innan det blev mörkt hade jag en otroligt härlig tur och jag fick hejda mig från att inte stanna var femte meter för att ta en ny bild. Det är ju så fint här att det måste upplevas men kort sagt var jag konstant lätt lipfärdig medan jag trampade upp mot Cruz de Tejeda (vilket var en jobbigare stigning än jag mindes, 12% skulle det va nåt? Ja tydligen.) Om det var av pur utmattning eller för att det här stället ligger ruskigt nära hjärtat är lite oklart men förmodligen lite av båda. 

Nej jag lipar inte, jag är allergisk.. mot solnedgång

Hem kom jag som sagt lite sent, trött och frusen men fick ändå ihop en vettig middag som jag hann äta innan jag elegant somnade över matbordet. Sovmorgon imorgon, bestämde jag när jag vinglade i säng.

Mitt granna kök, eller var det sovrum?