Bergtagen

Idag körde jag uppåt och västerut, för mig övervägande obruten mark. Hit kör man sällan om man är här en vecka på sydkusten men nu har jag ju min chans att vidga vyerna. Planen var Aldea de San Nicolas, med förhoppning om att hitta tomten och kanske kunna reklamera en julklapp, men så blev det inte riktigt. Delvis startade jag sent – igen – och därtill var vägen inte alls så bra som jag hade hoppats. Dessutom satt jag i andra tankar upp för berget och passerade Artenara med ett par kilometer innan jag började misstänka att nåt var lurt och fick vända. Kort sagt, jag hade för lite tid för att klara både slarvfel, oväntade faktorer och diverse kamerastopp om jag ville hem igen innan det blev mörkt.

Tjusig men dålig

Efter Artenara blev vägen riktigt dålig och jag satt och svor för mig själv när jag tvingades hänga på bromsarna i en annars grann utförslöpa, och när ortsskylten för Vega de Acusa passerade snurrade tankarna mest kring hur jag skulle kunna smäda detta på bästa sätt, Väga de Excusa låg nära till hands eftersom det kändes som en ordentlig ursäkt hade varit på sin plats - fattar de inte att man behöver FIN väg när man åker cykel?!..

Jag passade på att ta bilder längs vägen för hit kommer jag ju inte igen, tänkte jag.. jävla väg, mutter mutter.

Hursomhelst, eftersom det var första och sista gången körde jag på, trots att jag insett att det inte skulle bli nån tomte. Klockan tickade och när vägmarkering nummer 28 dök upp bestämde jag att det var tecknet för att vända hemåt.

Dags att vända, det var ju synd på så rara ärtor

Då hade det ändå blivit riktigt fin väg och det kändes mer och mer synd att början varit så usel – lite nyfiken på stan var jag ju, och det är alltid retsamt att inte få färdigställa. Men det var inget att göra åt utan hemåt styrdes det, och samma väg som varit så hopplös utför var nu helt okej uppför - hastigheten spelar ju en viss roll i såna avgöranden.

Och någonstans där, medan jag gnetade mig uppför, övergick dagens rubrik i "bergtagen" istället för nåt surt om dåliga vägar och uteblivna ursäkter, för jag insåg att det var det jag var, igen.

Det är nåt magiskt med bergen, de har nån form av je ne sais quoi och det händer något med mig där. Förutom det rent uppenbara i form av naturupplevelsen så finns det alltid komponenter man inte kan styra över, och det gör inte alltid saken lättare men kanske bidrar det på något sätt till känslan. Med rätt vind kan man formligen flyga upp för en brant medan en nedförsbacke på dåligt underlag kan bli ett rent helvete, bara som exempel. Man vet aldrig riktigt hur det kommer bli helt enkelt utan får lämna lite öppet. Ha lite marginal och vara beredd på att anpassa sig. För det lär ju inte berget göra.

Rätt ödslig hemväg

Så på vägen upp blev jag kompis med berget igen, allt var glömt och förlåtet och det kan nog mycket väl tänkas bli ett nytt försök att nå västkusten trots allt, med mer tid och mer tålamod i bagaget.

Jag har ju faktiskt ett outrättat ärende. För var annars än i San Nicolas skulle man annars lösa julklappsreklamationerna? Den var ju i stort sett trasig, min trisslott utan vinst.